Det är svårt det här med utland och utlänningar, inte ens tiden kan de hantera…

Vi bokade bord på Time out 19:30 (de öppnade enligt uppgift 19:00). Vi var på plats strax efter beställd tid men restaurangen var fortfarande stängd. OK, vi är i södern nu, de är inte så noga med tiderna så vi tog en promenad och testade några (goda) viner hos en lokal vinodlare med provningslokal i stan.

Vi kom tillbaka till restaurangen 19:55 ca och det var fortfarande stängt. %¤#@ degos, kan de för f##n inte klockan! Det är väl själva djävulen, ska de inte bli civiliserade snart!

Kyrkklockan ringer och Anci (som är lugnare än vad jag är) hör att den bara slår sju slag… Vi går alltså på svensk tid som är en timma före lokal tid…

Vi kommer smått slokörade in på restaurangen 19:05 (lokal tid), 25 minuter före beställd tid och får vårt bord. I vanlig ordning är vi först in i en tom restaurang, vilket iofs inte saknar sina fördelar.

Vi får först in en förrätt bestånde av smält (lokal) ost, honung och valnötter. Delikat.

Vi beställer in en huvudrätt bestående av grillad grisfile av den lokala svarta rasen (Porco Preto) med två tillbehör, dels ris med morötter och dels fritterade potatisskivor. Till detta får ägaren välja vinet och det blir ett lokalt vin från den (enligt ägaren) varmaste orten i Portugal, en ort i södra Alentejo som i somras ett par gånger uppmätte temperaturer på över 50 grader.

Ägaren ägnade ett bra tag åt att övertyga sig om att vi visste vad vi beställde eftersom detta är en väldigt fet rätt.

(Ägaren var en stor personlighet som innan restaurangen fylldes med infödingar vid niotiden diskuterade diverse saker med oss, t ex beskattningen på bilar, vin, mat och arbete i Sverige jämfört med Portugal, superhjältar i England som skär bort hjullås på felparkerade bilar, eventuella framtida karriärval (där yrkesmördare var ett alternativ eftersom han älskade att skära i saker), lagefterlevnaden i Portugal (som är dålig) avseende livet i allmänhet och trafiken i synnerhet och mycket mer. Bl a ansåg han Spanjorerna vara ett extremt laglydigt folk jämfört med Portugiserna… Allt detta naturligtvis förutom de mer normala diskussionsämnena på en restaurang typ mat & vin.)

Vinet var OK. Det uppvisade enligt min mening en karaktär som påminde om det som sägs om viner utsatta för “The Douro bake” (googla detta ni som vill) men det matchade maten på ett bra sätt. Det var inget vin jag skulle köpa med mig hem men för 14€ var det klart OK.

Maten var faan i mig sanslöst god! Efter en tugga var det bäst att luta sig tillbaka och låta eftersmaken snurra runt i munnen och återfödas ett par gånger innan man vågade sig på nästa angrepp. Enligt vårt traditionella sätt att se på fett skulle ingen av oss servera detta hemma medan allas vår Doktor Annika Dahlqvist skulle jubla. När man okulärbesiktade köttet såg det ut som rent fett men så snart du fått det i munnen så glömde du allt annat. Gudomligt är det enda ord vi kan komma på. Anci är en fetthatare av rang men detta kött bevakade hon med sitt liv.

Vi diskuterade vilka kryddor de använt för att få köttet så smakrikt men på förfrågan visade det sig att de bara använde salt… (Anci var naturligtvis på rätt spår. Goes without saying.) Köttet i sig var så smakrikt att mer än så inte behövdes.

Till detta passade riset med morotsbitar absolut bäst. Den friterade potatisen (som enligt ägaren var det vanligaste valet) var iofs jättegott men var en sämre kombination enligt vår mening.

Denna rätt kostade 9€ per person…

Efter en sådan njutning kan man bara inte lämna etablisemanget utan en dessert. På ägarens rekommendation valde vi en dessert vid namn “Salami”. Detta var alltså inte en korv utan en rätt med ingredienserna choklad, bischiotti, smör och grädde tillagad av ägarens partners mor (mao klart hemlagad och enligt ägaren aldrig lika från gång till gång). Till detta fick vi en lokal mint-liknande likör gjord på ett lokalt gräs som växer vilt kring flodstränderna.

Efterrätten var (naturligtvis) också delikat. Det enda man kan göra är att citera den store Ingemar Stenmark. “He’ gå’ int å förklar för dom som int begrip”… Det måste faktiskt upplevas. Anki har fått ingredienserna (tyvärr inte propotionerna, dessa vet bara modern) så det blir väl till att experimentera när vi kommer hem. Anci tyckte att likören funkade till desserten, personligen anser jag nog att en 15-20-årig Madeira på Malvasia skulle fungera bättre.

Efter detta måste vi bara ha en espresso och en bagaceira (den lokala grappan). Vi betäller och får in varsin Cognacskupa med åtminstone 10 cl ren sprit vardera. För att få i oss denna iofs väldigt goda bagaceira måste vi beställa in ytterligare en (delikat) espresso. Vi satt nog och drog på avecen drygt en timma.

Summan för denna middag blev 53.50€. Fyra espresso kostade enligt kvittot 3€ totalt. Jag tillkallade tom kyparen för att påpeka att de missat att addera ett par poster till notan men svaret blev att han hade kollat med ägaren och att denna nota var korrekt. I motsats till gårdagskvällens kypare fick han en (för oss) rundlig dricks…

När vi lämnade restaurangen kom ägaren efter oss ut på gatan och tackade (mig) och pussade (Anci) och hälsade oss välkomna åter. När jag påpekade att notan var väl modest blev svaret: ” You are in portugal now, my friend”.

Imorgon ska vi nog äta på en annan restaurang (pga ren nyfikenhet) men vi ska tillbaka till Time Out efteråt för att lysna på Fado plus att Anci vill ha en Mojito. Ibland är livet gott att leva.