Portugal 2010

Det är ett hårt jobb att ha semester ibland…

Idag har vi besökt två vingårdar. På förmiddagen besökte vi Quinta do Carmo, en stor vinfirma som tidigare ägdes av Lafite Rotschild men som numera ingår i Bacalhoa Vinhos, so t ex gör Meia Pipa och Bacalhoa Moscatel du Setubal, som finns på bolaget.

När vi körde in på den ståtliga gården strax före 10 väntar två kvinnor på oss varav den ena åkt ända från Lissabon enkom för vårt besök. När vi konverserat en stund ansluter en vinmakare (“Hugo”) som guidar oss runt hela anläggningen och besvarar alla mina nyfikna frågor. Väldigt upplysande och intressant.

Sedan vidtar provningen där vi får börja med att prova “ofärdiga” viner, allt från must som jäst någon dag och därför bara innehöll någon enstaka % alkohol till fatprover av samma vin men från olika fat. En helt ny erfarenhet och något som ytterligare får mig att inse att jag aldrig vill arbeta med att göra vin….

Sedan öppnade de åtta olika viner som vi provade igenom där Quinta do Carmo Reserva 2005 (naturligtvis) var den bästa i stark konkurrens med Moscatel du Setubal 1999.

Som avslutning fick vi fyra flaskor vin i present, bl a den Moscatel Roxo 1999 (från en mörkskinnad klon) som i oktober släpps på bolaget för första gången.

Ett fantastiskt besök och ett mottagande som vi aldrig vågat hoppas på.

Efter detta intensiva besök var vi ganska möra (inte minst i smaklökarna) men eftersom vi hade ett annat besök inplanerat på eftermiddagen var det bara att bita ihop. What doesn’t kill you makes you stronger. It’s a dirty job but someone has to do it. Unt so weiter…

Så vi åkte upp till närmsta stad (Estremoz) och hittade, hör och häpna, en restauranginnehavare som talade engelska. Efter att fått i sig kaffe och en skinkmacka (jämför nu inte med SJ:s skinkmackor, är ni snälla!) kände vi oss redo för nästa anhalt. Quinta do Mouro (http://www.portugisiskaviner.se/producenter/quinta-do-mouro/).

Efter att tragglat oss fram på den dåliga men gudskelov inte så långa vägen till gården hälsas vi välkomna av sonen i huset, Luis Louro, som också har sin egen gård, Alento, en bit från föräldrarnas gård. Han tog med oss runt och förklarade produktionsfilosofin och de förutsättningar som de arbetar under. Bl a visade han oss döende vinrankor i en närliggande vingård och menade på att eftersom de inte längre får använda vissa antisvampmedel inom EU (pga arbetsmiljöskäl) så kommer hela vingårdar inom fem år att vara döda.

Det behöver väl antagligen inte påpekas att anläggningen och produktionsfilosofin skilde sig avsevärt från den man använde hos Quinta do Carmo.

Sedan gick vi över till provningen där Luis öppnade faderns tre viner plus ett av hans egna. Och alla var goda. Punkt. Även basvinerna (ett från Quinta do Mouro och ett från Alento) var goda från starten och utvecklades dessutom hela tiden i glaset medan toppvinerna, med Quinta do Mouro 2005 (årgång 2004 har nr 80504 på bolaget) i spetsen, var av en helt annan kaliber.

Vi lovade Luis att inte skriva ut priserna men vi handlade mer än vad som från början planerades…

Sitter på hotellrummet och skriver detta medan Anci gnäller på mig att hoppa in i duschen eftersom Luis bokade in oss på en restaurang, Luar de Janeiro, klockan 19:30 så det är bäst att jag sammanfattar.

Detta har varit en fantastisk dag med två mycket minnesvärda vingårdsbesök. Ett tack till både Kalle Bengtsson på Nigab och till Anders Callmer på Portucastas. Nu hoppas jag att vi kan få en god, traditionell middag med ett gott vin.

Vila Vicosa var en lugn och bitvis väldigt fin liten by som fick den i sig stillsamma staden Evora att kännas som Tokyo i rusningstid…

Estremoz var en fin och mysig småstad på en kulle där husen kring det stora centrala torget var väldigt vackra och där man hade en vidunderlig utsikt från det gamla försvarstornet (dit jag klättrade upp men inte Anci). Det mest anmärkningsvärda var att ingen, inte ens skolungdomar, verkade förstå ett ord engelska. Vi lyckades till slut få oss en sandwich (vidunderlig med ost och Presunto på Porco Preto) genom att på ett cafe peka på vad en annan gäst åt…

Det mest fascinerande med de två städerna (byarna?) ovan är den rikliga förekomsten av marmor. Trottoarkanter, fönstersmygar (även på de risigaste husen), vägbeläggning, parkbänkarna, tom motvikterna som används för att parasollerna på uteserveringarna inte ska tippa, allt är av marmor. Vi stannade på en nybyggd parkeringsficka utanför estremoz där de satt upp en informationstavla. Fyllningen de använt var marmorkross. Detta förstår man när man åker bil mellan Vila Vicosa och Borba och hela vägen åker mellan marmorbrott och stenhuggerier.

När vi åkte från Estremoz mot Evora passerade vi Joao Portugal Ramos stora Adega. Vi vände naturligtvis, parkerade och gick in. Ingen provning erbjöds men vi köpte två flaskor Vila Santa 2008 (se nedan). Kvinnan i receptionen packade in flaskorna, tog betalt och gav oss sedan en jättefin korkskruv som present. Sedan frågade hon om vi ville se anläggningen vilket vi naturligtvis ville. När vi gick runt och kikade in genom de olika portarna (det var full fart eftersom de är mitt i skörden) kom det in en traktor med ett släpvagnslass med druvor (det visade sig vara mskinplockade Alfrocheiro, utseende och storlek som våra blåbär) och vi fick på nära håll följa hanteringen och lossningen av detta lass. Jag hade inte förväntat mig denna rätt omfattande process med 4-5 personer inblandade för ett lass Alfrocheiro. Under tiden som detta pågick ställde vi frågor till vår guide som hon antingen besvarade direkt eller också reläade vidare till vinmakarna på Portugisiska. Det var ett mycket intressant litet besök och man kan fundera vilket mottagande vi fått om vi köpt ett par lådor vin…

Jag personligen är nog mer förtjust i det Alentejanska bondköket än i finköket. Fläskköttet (t ex Porco Preto, den svarta grisen) är obeskrivligt gott men det har ni kanske redan förstått..

Landskapet är väldigt vackert och varierat. Det är rätt läckert att se korkeksdungarna efter vägen där man på vissa av de skalade stammarna kan läsa siffror som avslöjar när de senast skördats.

Det finns kafeer och restauranger i parti och minut inte bara i de lite större städerna utan även i de minsta av byarna. Man funderar på om Alentejoborna aldrig äter mat hemma…

Vinet vi drack igår kväll, Cavallo Maluco 2006, verkar vara en blandning av Touriga Franca, Touriga Nacional och Petit Verdot. Länk. http://www.paulolaureano.com/. Jag hoppas att han också åker Bentley, det är han värd…

Anci sa något intressant vid middagen igår när vi diskuterade något jag tyckte att vi borde göra när vi ändå var här: Det kan vi göra nästa gång…

Idag skulle vi äta middag på en restaurang som vi fått tips om via en person som ägde en vinshop (se nedan) och som också har topprecensioner på tripadvisor.com. Vi kom till restaurangen 18:57 och då den enligt anslaget utanför skulle öppna 19.00 knackar vi på. Vi får då svaret av ägaren att de öppnar 20:00 och att alla restauranger i Portugal gör så (“det fattar ni väl, okunniga barbarer!”).

OK, det finns fler restauranger i Evora. Vi går till en annan närbelägen sylta med gott renomme och fina rekommendationer. Den ska också enligt anslaget öppna 19:00 men ägaren satt inne i sin tomma restaurang och läste en dagstidning och verkade allmänt ointresserad så vi drog vidare.

Tredje valet var en i Evora mycket känd gammal restaurang vid namn O Fialho (http://restaurantefialho.com). Vi kom dit 19:10 och fick på förfrågan svaret att de öppnade om 15 minuter. Okay, alltså 19.25. Skumma öppettider de har…

Som de ordningssamma svenskar vi nu är kom vi tillbaka 16 minuter senare och blev insläppta i restaurangen och tilldelade ett bord där skinkan (från den lokala svarta grisen), osten och allt annat redan finns på plats. Inte illa. Och inte smakade det illa heller.

Vi beställer varsin biff med kockens specialsås och french fries.

När vinet ska beställas får jag frågan om jag vill ha ett mycket bra eller excellent vin och jag svarar då att jag åtminstone vill ha ett mycket bra vin. Då får jag två förslag där det billigaste kostar 95€… Smått stukad tvingas jag be honom dra ned ambitionsnivån en aning och får då ett förslag på ett vin som kostar 22€. Snobb-jävel. Den kyparen får stillsamt försvinna och vi väntar in den andre kyparen som på förfrågan föreslår ett vin som heter Cavalo Maluco 2006 för 42€, enligt uppgift ett Alentejo-vin från en ganska ny gård. Detta accepterar vi och blir inte besvikna. Vinet har allt vi vill ha i ett Portugisiskt rödvin av hög kvalitet.

Eftersom detta är en fiiin restaurang så ställer kyparen bort vår flaska när han dekanterat och serverat så när han försvinner snyger jag åt mig flaskan och kontrollerar om det står något intressant. Och det gör det. Det allra intressantaste är att vinet inte är från Alentejo utan från Setubal, en petitess naturligtvis men ändå något som jag förväntar mig att de ska kunna hålla reda på. Det näst intressantaste är att namnet betyder “Crazy Horse” och är hämtat från indianhövdingen med samma namn. Om druvsammansättningen sägs ingenting.

Maten är som väntat jättegod. Tyvärr är det också allt. Den är god.

Under tiden vi suger på det utsökta rödvinet beställer vi in varsin dessert och det blir för Anci en traditionell rätt på äggulor, valnötter och socker och för mig en likaledes traditionell rätt på äggulor, kanel och socker. (Varför desserter i vinodlande områden ofta görs på äggulor kan ni googla). Till det väljer vi ett förstärkt vin från Alentejo, Mouchao Licoroso 2007, gjort på 100% Alicante Bouchet.

Jättegott. Vinet matchar (anser jag) min rätt bättre än Ancis då det i kombination med kanelen nästan ger en god glögglik känsla.

Vi lämnar restaurangen efter att betalat notan på 116€ i förvissningen om att det varit en intressant middag men att vi inte kommer tillbaka. Det går inte att peka på någon direkt orsak. Maten var bra, vinet var mer än bra, serveringen var (med något mindre undantag) bra. Det var bara inte tillräckligt intressant eller inspirerande.

Efter att vi lämnat restaurangen går vi till den restaurang vi åt på igår, Time Out. Där var det fado-afton och vi njuter av musiken i kombination med varsin espresso med vidhängande Bagaceira. När jag påpekar att vi idag bara vill ha en liten Bagaceira nickar de att de förstått och ger oss varsin åtta… Två espresso och två (för oss) rejäla Bagaceiras kostar 9.50€…

Imorgon ska vi tillbaka till Estremoz där vi på förmiddagen ska hälsa på Quinta do Carmo och på eftermiddagen besöka Quinta do Mouro.