Vila Vicosa var en lugn och bitvis väldigt fin liten by som fick den i sig stillsamma staden Evora att kännas som Tokyo i rusningstid…
Estremoz var en fin och mysig småstad på en kulle där husen kring det stora centrala torget var väldigt vackra och där man hade en vidunderlig utsikt från det gamla försvarstornet (dit jag klättrade upp men inte Anci). Det mest anmärkningsvärda var att ingen, inte ens skolungdomar, verkade förstå ett ord engelska. Vi lyckades till slut få oss en sandwich (vidunderlig med ost och Presunto på Porco Preto) genom att på ett cafe peka på vad en annan gäst åt…
Det mest fascinerande med de två städerna (byarna?) ovan är den rikliga förekomsten av marmor. Trottoarkanter, fönstersmygar (även på de risigaste husen), vägbeläggning, parkbänkarna, tom motvikterna som används för att parasollerna på uteserveringarna inte ska tippa, allt är av marmor. Vi stannade på en nybyggd parkeringsficka utanför estremoz där de satt upp en informationstavla. Fyllningen de använt var marmorkross. Detta förstår man när man åker bil mellan Vila Vicosa och Borba och hela vägen åker mellan marmorbrott och stenhuggerier.
När vi åkte från Estremoz mot Evora passerade vi Joao Portugal Ramos stora Adega. Vi vände naturligtvis, parkerade och gick in. Ingen provning erbjöds men vi köpte två flaskor Vila Santa 2008 (se nedan). Kvinnan i receptionen packade in flaskorna, tog betalt och gav oss sedan en jättefin korkskruv som present. Sedan frågade hon om vi ville se anläggningen vilket vi naturligtvis ville. När vi gick runt och kikade in genom de olika portarna (det var full fart eftersom de är mitt i skörden) kom det in en traktor med ett släpvagnslass med druvor (det visade sig vara mskinplockade Alfrocheiro, utseende och storlek som våra blåbär) och vi fick på nära håll följa hanteringen och lossningen av detta lass. Jag hade inte förväntat mig denna rätt omfattande process med 4-5 personer inblandade för ett lass Alfrocheiro. Under tiden som detta pågick ställde vi frågor till vår guide som hon antingen besvarade direkt eller också reläade vidare till vinmakarna på Portugisiska. Det var ett mycket intressant litet besök och man kan fundera vilket mottagande vi fått om vi köpt ett par lådor vin…
Jag personligen är nog mer förtjust i det Alentejanska bondköket än i finköket. Fläskköttet (t ex Porco Preto, den svarta grisen) är obeskrivligt gott men det har ni kanske redan förstått..
Landskapet är väldigt vackert och varierat. Det är rätt läckert att se korkeksdungarna efter vägen där man på vissa av de skalade stammarna kan läsa siffror som avslöjar när de senast skördats.
Det finns kafeer och restauranger i parti och minut inte bara i de lite större städerna utan även i de minsta av byarna. Man funderar på om Alentejoborna aldrig äter mat hemma…
Vinet vi drack igår kväll, Cavallo Maluco 2006, verkar vara en blandning av Touriga Franca, Touriga Nacional och Petit Verdot. Länk. http://www.paulolaureano.com/. Jag hoppas att han också åker Bentley, det är han värd…
Anci sa något intressant vid middagen igår när vi diskuterade något jag tyckte att vi borde göra när vi ändå var här: Det kan vi göra nästa gång…
