Igår lördag strosade vi runt i Porto och Vila Nova de Gaja för att få en känsla av staden (städerna). Vi handlade på Pingo Doce där Anci bl a köpte färska räkor (0.5 kg för 4€) och lokala ostar.

Väl “hemma” igen dukade vi upp på terassen och öppnade den Charles Heidsieck NV (Champagne) som vi köpte i Lübeck. Inget fel på den, inget fel alls. Smaken på de lokala räkorna var mycket bra men de var så svårskalade så inte ens Anci orkade äta så många. Ostarna var dock goda och lättätna…

Efter att ha vilat och förberett oss tog vi en taxi till Barao de Fladgate, restaurangen som vi bokat för Ancis 50-årsmiddag och som ligger inom Taylors stora Portvinskomplex på Vila Nova de Gaja-sidan av Duoro-floden. Orsaken till att vi tar taxt är höjdskillnadena på båda sidor av floden.

Ett tecken på trafiksituationen i Porto är att vi efter fem minuter har tagit oss ca 500 meter från Järnvägsstationen (där vi klev in i taxin). Flera gånger under dessa fem minuter kör en vuxen man förbi oss, ibland på bakljulet, på en Kawasaki KX60, en liten 60 cc motocrosscykel med 15 hk som Joakim körde när han var 9 år och växte ur när han var 10… Taxichaffissen bara skrattar…

Väl framme på den fina restaurangen tilldelas vi ett bord och beställer in förrätten: Foie Gras (Gåslever) med en Chatney på exotisk frukt och till det ett glas Taylors 20 years old Tawny Port. Portvinet matchade gåslevern perfekt så länge man inte överdoserade Chatneyn. En klart god och intressant förrätt och en bra start…

Till huvudrätt valde vi båda, efter en lång diskussion med vår kypare, Bacon-inlindad Tournedos med portvinssås. En för denna resa ganska konventionell rätt.

Vinet tog som vanligt en del tid. Kyparen försvann ned i källarna för att kontrollera årgången på Churchill 2007 (som det stod i listan) men kom istället tillbaka med Quinta do Leda 2005. För er vinnördar kan jag berätta att det är från denna egendom i övre Douro (Douro Superior) som huvuddelen av druvorna till Barca Velha numera hämtas. Vinvalet accepterades och det dekanterades vid bordet innan förrätten kom in.

Tournedosen var perfekt tillagad och portvinssåsen var, som kyparen försäkrat, klart minnesvärd.

Vinet var det heller inget fel på (dagens understatement)… Smakade som ett torrt portvin och slutade aldrig att utvecklas i glasen. Det klart bästa vinet vi (hittills) druckit under denna resa. Jag skulle inte gråta om vi lyckades få med oss en flaska hem…

Efter att vi avslutat huvudrätten hade vi mycket vin kvar och hovmästaren föreslog då att vi skulle ta med oss glasen ut på terassen vilket vi gjorde. Utsikten var magisk över floden och bron (Ponte Luis I). Vi kom i samtal med ett par engelska gentlemen i vår ålder och när de fick höra att vi var från sverige kom de naturligtvis in på det som alla verkar vilja diskutera med oss svenskar, nämligen Stieg Larssons böcker. Detta är ett större internationellt fenomen än vi kanske förstår. Bl a hävdade de att den brittiska turismen till Sverige hade ökat kraftigt nu på slutet. Jaha, pga de billiga flygen antog jag då. Nej, inte alls utan pga “The girl with the Dragon Tattoo”… Även de hade synpunkter på fejden mellan släktingarna och exsambon (vars namn jag glömt men inte orkar söka på) och var lite oroliga över hur Hollywood skulle lyckas massakrera boken…

OK, över till desserten. Anci tog glass pga utrymmesbrist (hon började bli mätt) medan jag beställde in en hasselnötscheescake på portugisiska ostar. Till detta rekommenderade kyparen (som såg ut som Terry Jones i Monty Python och hade ungefär samma typ av humor som han inte gjorde något för att dölja) varsitt glas Taylors 40 years old Tawny Port.

För en gångs skull lyckades jag beställa in en dessert som var godare än Ancis… Jag klarar nog inte att beskriva smaken men ni får tro mig när jag säger att det var gott. Portvinet gick inte heller av för hackor…

Efter detta beställdes varsin espresso och jag fick in ett smakprov på en Bagaceira Velha (ekfatslagrad Portugisisk grappa) som jag accepterde varefter han på fri hand hällde upp något som för oss liknade en tolva… Anci tackade för en gång skull tack till något till kaffet men se det kunde hon glömma. Hon fick också en tolva “on the house”… Jag kan tillägga att jag i en vinbutik i Evora såg denna Bagaceira till salu för ett tresiffrigt belopp i euro…

Att Bagaceiran var god och dracks upp till sista droppen behöver kanske inte påpekas.

I detta läge satt vi och sög på Bagaceiran i en restaurang som började tömmas. Vi kom bland de första och var kvar bland de sista.

Som restaurantupplevelse är detta det bästa vi upplevt. Allt var som det skulle vara. Betjäningen var snabb, korrekt och felfri utan att för den skull vara snobbigt stel. De rekommendationer vi fick visade sig stämma fullt ut. Alla rätter var vällagade med goda råvaror. Det enda smolket i bägaren var ett sälskap vid ett bord längre bort (vi utgick från att det var tyskar eller möjligen engelsmän) som uppenbarligen trodde att de var i en bayersk ölstuga plus ett större sällskap längst bort i lokalen där ett gäng barn, som sprang runt och lekte, ingick. Hovmästaren sände långa blickar efter båda sällskapen och var nog heller inte helt nöjd…

Priset för denna upplevelse blev iofs avsevärd men betydligt mindre än vad vi räknat med då kyparen tog bort ett par poster från den slutliga notan. Vi dricksade bra denna gång…

Efter att kyparn beställt en taxi åt oss och diskuterat diverse mat- och vinrelaterade frågor med oss (det var som sagt mycket lugnare på slutet) åkte vi hem.

Ett mått på trafikintensiteten i denna stad är att det fortfarande vid midnatt en lördag kväll var smått kaotiskt att ta sig den relativt korta biten till vår lägenhet…

Nu (13:00 söndag) ska vi ta tunnelbanan till Vila Nova de Gaja för att prova Portvin…