Portugal 2010

Vi anlände till Dirk Niepoorts gård Quinta de Napoles 12.05, 5 minuter efter utsatt tid pga att Herr Niepoort håller en mycket låg profil och inte gärna skyltar med var han håller till. Inte ens de infödingar vi frågade efter huvudvägen, ca 5 km från Quintan, visste var denna gård låg. Inte heller finns det ens en liten mässingsplakett vid infarten som visar namnet på gården eller ägaren.

För er som inte är så nördiga på vin så är Dirk Niepoort (se foto nedan) den kanske mest kände vinmakaren i Portugal, en ikon i Dourodalen och någon alla, precis alla, som arbetar med vin i Portugal verkar känna till.

Vi träffade, efter att ha letat lite, vår kontaktperson Gabi, som verkade lite förvånad över att se oss där. Hon ursäktade sig och gick in på kontoret och sedan var det inga problem. Misstänker att hon kontrollerade sin kalender…

Efter att ha gått igenom the basics (filosofi, historia osv) tog Gabi med oss ned i de hypermoderna produktionslokalerna. man kan verkligen inte kalla detta källare…

Produktionslokalerna (invigda 2007) var byggda i nivåer så att man minimerade behovet av pumpar utan lät gravitationen göra jobbet istället.

Man använder öppna tankar i rostfritt eller små ekfat för jäsning av röda viner och slutna tankar i rostfritt eller små ekfat för jäsning av vita viner och rose. Druvor avsedda för Portvin och en mindre del av druvorna avsedda för de bättre röda bordsvinerna fottrampas i moderna granit-lagares försedda med kylslingor och bottentömning. Utöver detta hade man också vissa lagares som var försedda med “robotic feet”, automatiska fottrampningsmaskiner som härmar den mänskliga fotens skonsamma sätt att pressa druvor. Dessa fick dock inte se, jag tror att de fanns i en annan anläggning i närheten som var specialiserad på Portvin.

Som vi förstod det (det är alltid en risk för språkförbistring åt båda håll) var alla jästankar försedda med hydraliska “plungers” dvs attiraljer som automatiskt trycker ned skalhatten för att maximera extraktionen av färg, tanniner, smakämnen osv.

Vi gick sedan ned till fatlagret och på vägen dit träffade vi den store Dirk Niepoort med ett mindre sällskap. Vi skakade hand och utbytte några artiga fraser och gick sedan åt olika håll. OK, kul att få se honom åtminstone, det hade vi inte räknat med.

Nere på fatlagringsnivån fick vi smaka direkt ur faten för 2009 Batuta och 2009 Charme, firmans två röda toppviner. Vinerna är gjorda på “i princip” samma druvmaterial (olika vingårdar dock) men som är väldigt olika varandra. Fantastiska viner (som kostade 100€ per flaska inne i Pinhao. De brukar vara billigare i Sverige…)

Sedan gick vi vidare till den i förväg erbjudna lunchen. Betänk att detta inte var något som vi bett om utan detta var deras förslag när vi bokade detta besök. Vi går in i matsalen och där står Dirk Niepoort och kyler en flaska Redoma Branco Reserva 2009. Vi är långt ifrån säkra på vad som kommer att hända nu men blir efter ett par minuter tilldelade ett par platser och Anci får Dirk Niepoort till bordet.

Vi är totalt 14 personer vid bordet och då ingen presentation sker så vet vi bara vilka vissa av dessa personer är. Det är alltså Dirk, hans mor, möjligen hans far, en ung tysktalande kille (15 år?) med bakvänd keps (som själv häller i vin i sitt glas med viss regelbundenhet), vår värd Gabi, En australiensisk kvinna (30 år?), en Kanadensisk man (32 år, han sa det när han diskuterade med kvinnan…) som tydligen arrangerade middagar mm för Dirk när han besökte Kanada, en Portugisisk (tror vi) vinimportör, fem anställda (tror vi) och så vi två gamla Ådalsbor…

Dirk meddelar att detta är en speciell dag då det är hans mors födelsedag och därför ska de börja med Champagne. Han meddelar ochså med ett skratt (möjligen framför allt riktat till oss) att vi inte får räkna med att dricka hans egna viner under lunchen…

Den Portugisiske importören (Luis?) börjar alltså med att öppna en R&L Legras Champagne, häller i åt Anci och kvinnan from down under och Anci deklarerar genast skumpan som korkskadad. Bra början…

Alla andra enas om att så är fallet och Dirk hämtar genast den kylda Redoma Branco Reserva 2009-an och häller i. Detta vin har jag velat köpa ett tag (det har inte funnits i Sverige på ett par år) och nu vet jag att jag kommer att göra det bara jag får chansen…

Nu börjar en lustiger dans… Till förrätten (en obestämbar soppa med kål i som slank ned utan några kväljningskänningar. Det var alltså gott…) seglade flera flaskor runt bordet. Förutom Redoma Brancon ovan var det en Gruner Veltliner (TJ: vitpeppar!) och en Albarinho från Spanska Galicien.

Till huvudrätten (vit fisk med bönsallad, enkelt & gott) serverades Vertente 2003 & 2004 samt Redoma Tinto 2005. Alla var goda och på något sätt stöpta i samma form men Redoman hade ett djup och en komplexitet som Verdente i viss mån saknade.

Mellan huvudrätten och osten fick vi en vit 1963 port (mest lik en Madera Sercial, väldigt oxiderad) och en 1916 Niepoort Moscatel (Dirk skickade runt bottensatsen i ett glas och det luktade som något från städskåpet… men vinet var fachinerande).

Ostbrickan var grym. En Serra de Estrella som gröptes ur med sked (inga knivar här inte!) och till det tre syltsorter (tomat, pumpa och något annat). Till detta drack vi Niepoort Pisca 2007 Vintage Port (Niepoorts första vingårdsbenämnda Vintage Port) och Niepoort 10 year old Tawny Port. Pisca imponerade på mig, kan jag säga…

Sist av allt bars en födelsedagstårta in och alla började sjunga ja må han leva (naturligtvis på potugisiska) för Mamma Niepoort. Det var bara att hänga på av herrans lust.

Längst ned i mitten av bilden ser ni glaset med sediment från 1916 Moscatel och strax bakom glaset ser ni flaskan…

Vi satt kvar ett bra tag kring bordet och surrade om allt och inget. När vi till slut (efter 2,5 timma) ser att folk börjar bryta upp från lunchbordet (som vid det här laget är belamrat av flaskor) tackar vi för oss och då säger Dirk: “Do you have any appointments for tonight?”
“Eh, no, not yet” (eftersom vi inte kunnat boka bord på förmiddagen eftersom vår utvalda restaurang var stängd).
“You are welcome to dinner tonight, if you like.”
“Well, yes of course” blir vårt något småchockade svar.
“But you have to be here at 8 o’clock. But since you are Swedish I suppose this will not be any problem…” (följt av ett skratt).

Så nu ska vi äta middag på Quinta de Napoles också…

Mycket hände under detta besök och vi är fulla av intryck (från vin, mat och människor) som vi ännu inte hunnit sortera och katalogisera. Jag misstänker att det kommer att ta några dagar att komma ned på jorden. Visst ja, vi ska ju dit ikväll igen…

Jag vet inte hur man ska kunna visa tillräcklig uppskattning till Joel på Moestue som anordnade denna visit.

Sitter på terassen och bloggar samtidigt som jag äter en normal hotellfrukost med frallor, yoghurt & flingor, kaffe osv. Det enda som skiljer sig från det normala är att ostskivorna är 5 mm tjocka och att det står en skål med nyplockade druvor på buffebordet. Plus naturligtvis att allt smakar godare än vanligt…

Temperaturen är 17-18 grader och det är lite molnigt men med tanke på att de två senaste dagarna varit klart varmare än normalt (enligt infödingarna) så lär det bli varmare…

Vi ska snart ge oss ut lite innan vi ska vara hos Niepoort klockan 12. Anci gruvar lite då hon inte gillar vägarna här uppe i Douro. Smalt, brant och kurvigt är bara förnamnet… Hon har börjat lobba för att det finns fina tåg- och båtturer efter floden…

Idag åt vi middag på gården där vi bor och det blev en särpräglad upplevelse. Middagen intogs på terassen, övervuxen med vinrankor och med utsikt över Douro (så länge det var ljust), vid ett långbord. Varmt och skönt, just nu (22:50 lokal tid) är det ca +19 och en skön bris.

Sällskapet bestod av oss två svenskar, två par från Nya Zeeland, ett par från Kanada och ett par från England. Till detta ska då adderas värdinnan, gammelmor Bergqvist, en klassisk engelska i sina bästa år, +70 någonstans. Naturligtvis fick man en känsla av att blivit förflyttad till en engelsk middag i kolonierna.

Maten var bra men inget speciellt. Till förrätt fick vi en god soppa som en av de Nya Zeelänska damerna hävdade var löksoppa men Anci tror mer på att det var potatissoppa. Jag litar som vanligt på Anci… Till detta serverades ett glas (ett glas! ) av gårdens billigaste vita vin. faktiskt riktigt gott med bra syra och god frukt.

Huvudrätten var lax med något gojs till (jag vet inte riktigt vad, vi var så upptagna med att upprätthålla konversationen på engelska och maträtterna presenterades inte heller. PS: Anci hävdar att det var bönskidor och rotsaksröra DS.) och till detta serverades ett glas (ett glas! ) av gårdens billigaste röda vin (som inte var någon höjdare).

Efterrätten var god och lite spännande, gjord på någon konstig äppelsort och på något konstigt sätt som Anglofilerna försökte beskriva en god stund. Jag begrep i alla fall inte, får kolla med Anci imorgon (hon sover redan, har haft en tung dag idag).

Till kaffet kom i alla fall portvinet in och här, lo and behold, lämnades flaskan på bordet. Tyvärr var det bara en Ruby Port men ned gick den i alla fall. Vid detta laget flöt konversationen obehindrat (nåja…) och många ämnen avhandlades, t ex norska vägar, situationen i Nord-Irland och Irak, namnsättning på städer i den nya världen, fördelar och nackdelar med GPS, den portugisiska revolutionens påverkan på norra och södra Portugal och riskerna med att fotvandra i Douro. Detta är blott några exempel på vad som avhandlades under två timmar.

Plötsligt reser sig de flesta upp och lämnar bordet. Då ska det in och trampas druvor. Fyra personer i middagssällskapet byter om och hoppar i granitkaret (Lagares) och börjar glada i hågen trampa tillsammans med infödingarna. Jag har sagt att jag om jag får chansen så ska jag prova men denna gång fegade jag tyvärr ur… Det kommer alltid en annan dag…

Hoppas att jag kan få upp några foton på detta imorgon. Just nu orkar jag inte.

Sammanfattningsvis var det en småtrevlig middag, framför allt beroende av sällskapet, men kvaliteten på mat och viner motsvarar enligt vår mening inte priset på 25€ per person så imorgon blir det nog någon restaurang i Pinhao. Vi hoppas på Porta Romana.