Portugal 2010

Nu är bilen packad till 95% och glädjande nog verkar det finnas plats för ett antal lådor med skumpa också.

Om 30 minuter ska vi äta vår sista middag i Portugal för denna gång. Det blir faktiskt Bacalao för mig medan Anci har valt lamm. Fegis… Vi valde ett annat rödvin än det ganska bleka som annars serveras och får återkomma med recensioner.

Så här sista dagen i Pinhao har vi varit ute och shoppat väsentliga saker (i motsats till t ex sängöverkast).

Vi har handlat ost, vin (but of course!), Vintage Port (but of course!), olivolja och några spännande syltburkar.

Osten köpte vi hos slaktaren (logiskt, eller hur?) och när vi kom in i den väldigt lilla butiken var det fem personer bakom disken och fler framför, på kundsidan. Vi står och väntar då varje kund verkar ha all tid i världen. Det väljs ut speciella bitar av en köttbit eller en fågel och någon av slaktarna styckar sedan och tar betalt.

En kvinna bakom disken ser att vi står och väntar och identifierar oss troligen genast som turister (hon trodde säkert att vi var tyskar…). Hon skär upp några skivor rökt skinka på ett fat och ger oss och hämtar sedan en tennmugg med någon dryck och visar att vi ska äta köttet och smaka drycken tillsammans. Det är ett ganska enkelt förstärkt Moscatel-vin och tillsammans med den utsökta rökta skinkan är det jättegott. Sånt händer aldrig hemma på ICA…

Portugiser är ett underbart folk…

Vi är nu tillbaka på Quintan och ska sova en stund (de senaste kvällarna har varit långa och krävande och ingen av oss, inte ens Anci, är unga längre). Sedan ska vi packa bilen och äta middag här “hemma”.

Jag hoppas att komma iväg härifrån senast halv sju imorgon bitti och räknar med att nå Orleans på kvällen för en snabb övernattning innan vi på måndagens morgon åker vidare mot Champagne. Vi räknar med att vara hemma i Sundsvall sent torsdag kväll.

Det känns verkligen tråkigt att lämna Portugal efter dessa två veckor som verkligen varit fantastiska. Vi sitter redan och funderar på olika alternativ för att åka tillbaka.

Innan vi reste räknade vi med att detta skulle bli den sista resan på ett tag och att vi istället skulle lägga pengarna på stugan i Undrom. Jo tjena…

Det är ca 1,5 kilometer till kvällens restaurang, Ponte Romana, så vi tar en promenad och anländer på utsatt tid (19.30) och är som vanligt först.

Sätter oss ned vid det tilldelade bordet och börjar nagelfara meny och vinlista. Det finns mycket gott på menyn men då vi börjar beställa visar det sig att av sju kötträtter på menyn är för närvarande bara två möjliga att beställa… Tydligen får de in leveranser på söndagar och nu är det fredag…

Nåväl, vi beställer in kalv med senapssås och går sedan över till vinlistan. Efter lite diskussioner (inklusive viss språkförbistring) med kyparen och sommelieren (som inte talar engelska) blir valet Evel Grande Eschola 2003.

Vinet dekanteras vid bordet, nya (bättre) vinglas anländer och vi får ett förstärkt Moscatel-vin som apertif. Moscatel-vinet är väldigt gott.

Maten kommer in och nu förstår vi det rykte denna restaurang har. Köttet är perfekt stekt, potatisen utsökt, ärtorna (som vanligt i detta land) jättegoda och senapssåsen (som inte lät som något vinvänligt val) såpass god så att Anci direkt bestämmer sig för att börja experimentera med senapsåser när vi kommer hem.

Vinet, som visar sig vara av årgång 2004, är jättegott. Vi har hemma vid upprepade tillfällen druckit årgång 2000 och det är bara att konstatera att stilen inte förändrats. Vinet görs rakt över floden från Pinhao och vi bestämmer oss för att förära Real Compania Velha med ett besök under lördagen…

Nöjda och glada diskuterar vi desserten med kyparen och valet blir den lilla ostbrickan med en 10-årig Tawny Port till. Vi ville egentligen ha en 20-åring men den var tyvärr slut.

Osten på ostbrickan är (som vanligt här uppe) Serra de Estrella och den är (som vanligt) utsökt. Min ost tar (som vanligt) slut först och jag börjar (som vanligt) stjäla små bitar av Ancis ost vilket (som vanligt) slutar med att hon ställer osttallriken i knät… Tawnyn (från Fonseca) är helt OK men inte mycket mer.

Vi beställer sedan in varsin espresso och jag beställer in en bra lagrad Bagaceira. Anci vill inte ha någon Bagaceira (efter vinet plus ett par glas förstärkta viner) men se det går inte kyparen (som nu tinat upp betydligt) med på utan en liten cognacskupa dyker (med ett skratt) upp framför henne också. De använder alltid cognacskupor när de serverar lagrad Bagaceira här nere.

Bagaceiran är 40 år gammal och helt delikat och kaffet är som vanligt jättegott. När jag druckit upp mitt kaffe frågar jag kyparen (som vi nu är väldigt bundis med) om jag kan få lite enkel Bagaceira i den nu tomma koppen för att suga upp de goda smakerna. Jag måttar ett par millimeter mellan tumme och pekfinger men han fyller min kopp upp till kanten med riktig Bagaceira. När jag skriver “riktig” menar jag alltså inte den ekfatslagrade mjuka varianten utan “the real thing”…

Anci har under tiden hamnat i en diskussion med kyparen om de fina espressokopparna och var de möjligen kan inhandlas vilket slutar med att hon får en kopp med fat att ta med hem…

Nu ska vi då betala men detta tar ca 40 minuter eftersom det slutar med att vi köper en flaska gammal lagrad Bagaceira och en flaska förstärkt Moscatel och kyparen måste ringa till ägaren, som just ikväll är ledig, för att få veta priset. Det visar sig att sommelieren ikväll vikarierar i köket då ägaren normalt sett ansvarar för den delen. De har bra vikarier här nere…

Nåväl, tiden det tar för kyparen att få tag på ägaren tillbringar vi stående vid den korta bardisken där sommelieren/kockvikarien låter oss testa ett par av husets övriga Bagaceiras. De har sorter som vi aldrig sett på någon butikshylla men tyvärr går de tydligen inte att köpa någonstans i närheten.

Vi tillåts till slut betala och konstigt nog är vissa poster inte med på den iofs inte jättelågan notan…

Vi vandrar nöjda och glada tillbaka efter den smala, kurviga och nu väldigt mörka vägen mot Quinta de La Rosa. Anci, som var ganska negativ till Pinhao med omgivningar när vi kom i onsdags, är nu betydligt positivare…

Livet är gott att leva.

Eftersom vi inte är utrustade med några reflexer håller jag kameran i handen för att kunna skicka iväg en blixt om någon bil närmar sig då vi med en mur på ena sidan och ett stup på den andra sidan inte har någonstans att ta vägen. Konstigt nog känns detta just då som ett mindre problem…

Nu klarar vi oss hem helskinnade och väl inne på Quintan möter vi de första svenskar vi träffat sedan vi kommit ned till Portugal. Fyra grabbar (40+?) på vinresa i Portugal som sitter på terassen och dricker öl och billig flygplanswhisky. Naturligtvis slår vi oss ned, får en whisky (Anci tackar nej och det gjorde hon rätt i) och börjar jämföra erfarenheter. De har bl a, precis som vi, besökt Luis Pato och Quinta do Mouro men då vi jämför våra erfarenheter verkar vi inte vara överens om mycket. De har också försökt komma in hos Niepoort men misslyckats och när vi berättar några av våra erfarenheter från Niepoort känns misstroendet direkt. När vi sedan berättar vad Luis Louro och Luis Pato berättat om Mark Squires och en av killarna säger “det väljer jag att inte tro på” så är det dags att gå till sängs.

Engelsmän och tyskar är bra trevliga ändå…

Efter att ha lämnat Vale de Mendiz åker vi tillbaka mot Pinhao och på eget bevåg svänger jag av mot Casal de Loivos, en by på brget direkt ovanför Pinhao. Det ser ut att vara ett par hundra meter upp fågelvägen men är (om jag räknade rätt) sju kilometer bilvägen…

Anci tycker definitivt inte om vägarna här…

Vi lyckas, efter att ha tvingats fråga tre gånger, tråckla oss fram till den enda plats i byn där det enligt vår mening går att parkera, nämligen den kombinerade utsikts- och vändplatsen vid kyrkogården. (Nu verkar detta inte hindra lokalbefolkingen som glatt parkerar i de trånga gränderna ändå.) Just denna plats brukar, enligt de böcker jag har, klassas som en av de bästa utsiktsplatserna i Douro-dalen. Det är svårt att misstro detta när man ser ut över dalen…

Vi tar en kaffe och en macka i kafeet och försöker sedan köpa det lokala vinet, Casa de Casal de Loivos, på det lilla lyxhotellet i byn men eftersom de nu vill ha 25€ per flaska mot de 13€ som jag tidigare fått uppgift om så får det vara.Vi åker ned igen (Anci tycker om möjligt ännu sämre om vägen på väg ned…) och kollar om slaktaren har öppet. Det har han inte så vi åker tillbaka till Quinta de La Rosa där vi lyckas flytta vår planerade vinprovning från lördag till nu direkt på fredag eftermiddag.

Tyvärr (lyckligtvis?) är vinerna inte så intressanta. Vi får tyvärr inte smaka de viner som vinmakaren (Jorge Moeira) gör på sin egen gård i närheten, Poeira, men gårdens egna viner ger inte det intryck som vi väntat oss så vi köper inget där och då. Får se imorgon om vi ändå köper med oss en flaska Reserva 2007.

Vi gör oss sedan redo för kvällens middag på restaurangen Ponte Romana.

Efter natten i granitkaret hos Niepoort var det lite svårt att komma ur sängen i tid för vårt besök på Vale de Mendiz och det i kombination med att Niepoort håller en låg profil utan skyltningar gjorde att vi kom 20 minuter för sent.

Nu var det inga problem. Olivia och Nick hälsade oss välkomna, ursäktade att de pga hög arbetsbelastning inte kunde ta hand om oss. Istället fick vi Joe Swick, en praktikant från Oregon, som guide.

Joe, som gör sitt första år i den gamla världen, är oenologutbildad i Oregon och har sedan 2003 arbetat i Oregon, Napa, Australien och Nya Zeeland och ska nästa år vidare till Ceretto i Piemonte (Italien). Med hans egna ord så “existerar han inte i några register” (dvs han är en illegal invandrare…) och arbetar för mat, husrum och några få euros i månaden bara för att få erfarenhet och något att skriva i sitt CV. Han hävdar att Niepoorts sätt att göra viner är totalt olikt allt han tidigare upplevt.

Jag kan tillägga att det för oss är känns jättebra att som omväxling få en i grunden engelskspråkig värt då vi på detta sätt undviker onödig språkförbistring.

Joe visade oss sorteringsbordet och identifierade olika druvor i lådorna åt oss (han klarade vissa men definitivt inte alla).

Vi gick vidare ned till jästankarna somi princip var av samma typ som i Quinta de Napoles, bara färre och mindre. Joe förklarade hur de arbetade med dessa och vilka kompromisser som behövde övervägas för att få logistiken att fungera.

Vi gick vidare till lagringslokalen för faten som innehåller vinet som kanske (jag skriver kanske) kommer att ingå i Charme 2010, Niepoorts eget Burgundiska vin. Detta är en förvånansvärt liten lokal som i normalfallet bara innehåller ca 80 fat av barriche-storlek. Här får vi då börja prova. Vi testar vinet ur fem fat, från det äldsta fatet (tre veckor gammalt) till det yngsta (tre dagar gammalt). En sån skillnad det var mellan faten… Vi frågar hur många av dessa fat som kommer att bli Charme och joe berättar att Dirk provsmakar alla fat och normalt set godkänns bara ca 50%. Resten går vanligen in i Redoma Tinto.

Vi gick sedan vidare in i den vanliga jäshallen där de lagrar portvin. Där får vi smaka tre fatprover av Niepoorts vingårdsbenämnda Portvin Pisca, från fyra dagar gammal till 10 dagar gammalt. Fantastiskt hur ett så ungt portvin kan smaka så fantastiskt gott! Och så olika! Olivia kom förbi och sade att de troligen kommer att deklarera 2010 som ett Vintage year och om nu (mot all förmodan) The port Wine Institute inte godkänner detta (vilket de i princip alltid gör) så kommer vinet att ingå i husets Ruby eller Tawny port.

Vi står kvar och diskuterar diverse saker med Joe, t ex skillnader att arbeta på Quinta de Napoles (normalt 09-02 sju dar i veckan under skörden) och Vale de Mendiz (normalt 09-22 sju dar i veckan under skörden), skillnaden mellan att arbeta i gamla och nya världen (som natt & dag, nya världen är reglerad vad det gäller arbetsvillkor, gamla världen är definitivt inte reglerad), hans syn på Dirk Niepoort (“a genious, a seeker and a very generous man”. Bara att hålla med) och många andra saker. Det slutar med att vi utbyter majladresser för att kunna hålla kontakten i framtiden.

Vi går till kontoret (en barrack på 2*6 meter) för att tacka Olivia och Nick. Vi gör detta, de vanliga kindpussarna utbytes (jag vågar inte prova detta men vänta bara till nästa gång då jag fått träna) och Olivia säger “Men vill ni inte stanna på lunch, Dirk kommer också.”
“Eh, ledsen, men vi har tyvärr andra appointments.”
“Men det är inga problem. Please come.”
“Sorry, men vi har bara tre hela dagar i Douro och vi ska försöka flytta en avtalad vinprovning från imorgon (lördag) till idag så att vi kan ha morgondagen fri för att se lite mer av dalen.”
“Oh, I’m so sorry.”
“Ja, vi är också ledsna men vi måste försöka se lite mer av dalen än vägarna mellan Pinhao och Dirk Niepoorts Quintas.” (Ok, detta sa vi inte men det var i princip andemeningen i vårt försvarstal.)
“Ni har varit helt underbara och vi hade aldrig förväntat oss ett sådant mottagande och en sådan gästfrihet i våra vildaste drömmar. Ni är helt fantastiska” (Ok, detta sa vi faktiskt och menade det också till 100%.)

Med en gnagande känsla av att vi tackat nej till något fantastiskt men att vi trots allt gjort rätt lämnar vi sedan Vale do Mendiz och åker tillbaka mot Pinhao.

Det känns som att vi lever i en dröm och att vi snart ska vakna…