Det är ca 1,5 kilometer till kvällens restaurang, Ponte Romana, så vi tar en promenad och anländer på utsatt tid (19.30) och är som vanligt först.

Sätter oss ned vid det tilldelade bordet och börjar nagelfara meny och vinlista. Det finns mycket gott på menyn men då vi börjar beställa visar det sig att av sju kötträtter på menyn är för närvarande bara två möjliga att beställa… Tydligen får de in leveranser på söndagar och nu är det fredag…

Nåväl, vi beställer in kalv med senapssås och går sedan över till vinlistan. Efter lite diskussioner (inklusive viss språkförbistring) med kyparen och sommelieren (som inte talar engelska) blir valet Evel Grande Eschola 2003.

Vinet dekanteras vid bordet, nya (bättre) vinglas anländer och vi får ett förstärkt Moscatel-vin som apertif. Moscatel-vinet är väldigt gott.

Maten kommer in och nu förstår vi det rykte denna restaurang har. Köttet är perfekt stekt, potatisen utsökt, ärtorna (som vanligt i detta land) jättegoda och senapssåsen (som inte lät som något vinvänligt val) såpass god så att Anci direkt bestämmer sig för att börja experimentera med senapsåser när vi kommer hem.

Vinet, som visar sig vara av årgång 2004, är jättegott. Vi har hemma vid upprepade tillfällen druckit årgång 2000 och det är bara att konstatera att stilen inte förändrats. Vinet görs rakt över floden från Pinhao och vi bestämmer oss för att förära Real Compania Velha med ett besök under lördagen…

Nöjda och glada diskuterar vi desserten med kyparen och valet blir den lilla ostbrickan med en 10-årig Tawny Port till. Vi ville egentligen ha en 20-åring men den var tyvärr slut.

Osten på ostbrickan är (som vanligt här uppe) Serra de Estrella och den är (som vanligt) utsökt. Min ost tar (som vanligt) slut först och jag börjar (som vanligt) stjäla små bitar av Ancis ost vilket (som vanligt) slutar med att hon ställer osttallriken i knät… Tawnyn (från Fonseca) är helt OK men inte mycket mer.

Vi beställer sedan in varsin espresso och jag beställer in en bra lagrad Bagaceira. Anci vill inte ha någon Bagaceira (efter vinet plus ett par glas förstärkta viner) men se det går inte kyparen (som nu tinat upp betydligt) med på utan en liten cognacskupa dyker (med ett skratt) upp framför henne också. De använder alltid cognacskupor när de serverar lagrad Bagaceira här nere.

Bagaceiran är 40 år gammal och helt delikat och kaffet är som vanligt jättegott. När jag druckit upp mitt kaffe frågar jag kyparen (som vi nu är väldigt bundis med) om jag kan få lite enkel Bagaceira i den nu tomma koppen för att suga upp de goda smakerna. Jag måttar ett par millimeter mellan tumme och pekfinger men han fyller min kopp upp till kanten med riktig Bagaceira. När jag skriver “riktig” menar jag alltså inte den ekfatslagrade mjuka varianten utan “the real thing”…

Anci har under tiden hamnat i en diskussion med kyparen om de fina espressokopparna och var de möjligen kan inhandlas vilket slutar med att hon får en kopp med fat att ta med hem…

Nu ska vi då betala men detta tar ca 40 minuter eftersom det slutar med att vi köper en flaska gammal lagrad Bagaceira och en flaska förstärkt Moscatel och kyparen måste ringa till ägaren, som just ikväll är ledig, för att få veta priset. Det visar sig att sommelieren ikväll vikarierar i köket då ägaren normalt sett ansvarar för den delen. De har bra vikarier här nere…

Nåväl, tiden det tar för kyparen att få tag på ägaren tillbringar vi stående vid den korta bardisken där sommelieren/kockvikarien låter oss testa ett par av husets övriga Bagaceiras. De har sorter som vi aldrig sett på någon butikshylla men tyvärr går de tydligen inte att köpa någonstans i närheten.

Vi tillåts till slut betala och konstigt nog är vissa poster inte med på den iofs inte jättelågan notan…

Vi vandrar nöjda och glada tillbaka efter den smala, kurviga och nu väldigt mörka vägen mot Quinta de La Rosa. Anci, som var ganska negativ till Pinhao med omgivningar när vi kom i onsdags, är nu betydligt positivare…

Livet är gott att leva.

Eftersom vi inte är utrustade med några reflexer håller jag kameran i handen för att kunna skicka iväg en blixt om någon bil närmar sig då vi med en mur på ena sidan och ett stup på den andra sidan inte har någonstans att ta vägen. Konstigt nog känns detta just då som ett mindre problem…

Nu klarar vi oss hem helskinnade och väl inne på Quintan möter vi de första svenskar vi träffat sedan vi kommit ned till Portugal. Fyra grabbar (40+?) på vinresa i Portugal som sitter på terassen och dricker öl och billig flygplanswhisky. Naturligtvis slår vi oss ned, får en whisky (Anci tackar nej och det gjorde hon rätt i) och börjar jämföra erfarenheter. De har bl a, precis som vi, besökt Luis Pato och Quinta do Mouro men då vi jämför våra erfarenheter verkar vi inte vara överens om mycket. De har också försökt komma in hos Niepoort men misslyckats och när vi berättar några av våra erfarenheter från Niepoort känns misstroendet direkt. När vi sedan berättar vad Luis Louro och Luis Pato berättat om Mark Squires och en av killarna säger “det väljer jag att inte tro på” så är det dags att gå till sängs.

Engelsmän och tyskar är bra trevliga ändå…