Portugal 2010

Vi åkte från Orleans 7 imorse och åkte småvägarna söder om Paris. Det gick bra med något undantag då GPS-en inte hittade…

När vi svängde mot Reims vid Troyes spelade franska radion “Money” med Pink Ployd. Det kändes träffande…

Vi har besökt Barnault i Bouzy, Jean Milan i Oger samt Jose Michel i Moussy (där man naturligtvis bara talade franska). Vissa inköp har, som ni kanske förstår, gjorts. Hos samtliga har mottagandet varit mycket bra.

Vi har också förärat vår favorit-ELeclerc i Epernay ett besök där diverse godsaker inhandlats. Anci hittade också en Charles Heidsieck som naturligtvis följde med.

Det tog någon timma att lyckas ta sig till Ibis i Reims då man just nu bygger om hela området vid stationen och nödskyltningen väl inte var helt perfekt.

Väl incheckad började övriga problem. Rummet var hett som &&&&&&& och fuktigt som ####. Testade AC:n men den verkade inte fungera. Kollade med receptionen som meddelade att eftersom det officiellt nu (sedan 1 september) var vinter var kylfunktionen avstängd på alla rum. Däremot kunde jag få värme ur AC:n om jag ville. Tack för det beskedet, Ibis! Nu har vi fönstret, som vetter mot järnvägen, öppet…

Nästa problem inträffade kort efter ovan nämnda problem. Jag vill, av hänsyn till alla kräsmagade, inte tala om vad det var men ni som lider av en morbid nyfikenhet kan kontrollera första kommentaren i denna post. Detta åtgärdades av hotellpersonalen medan vi var ute på middag.

Och jag som trodde att vi kommit till ett civiliserat land…

Kan väl å andra sidan säga att det är den första vettiga sängen vi haft sedan vi lämnade Sverige för 18 dagar sedan. Den senaste sängen i Pinhao var ca 180 lång vilket inte riktigt räcker till för mig. Andra har varit hårda som ekplankor.

För det ska ni åtminstone ha ett ärligt menat tack, Ibis!

Sitter på hotellet i Orleans och skriver detta efter att idag ha avverkat 1400 km från Pinhao, genom norra delen av Spanien och in i centrala Frankrike. Det tog 14 timmar.

Vi hade regn och stormvindar från Pinhao ända in i Frankrike så det var en något påfrestande etapp. På den positiva sidan åkte vi de första två milen från Pinhao till Regua på en smal tvåfältsväg men resten av vägen har det varit motorväg, ofta mycket glest trafikerad sådan. Vissa motorvägsetapper i Spanien har varit så nya så att de inte funnits med i vår GPS. “Det är dit våra EU-pengar går” som Håkan Matson i AB brukar skriva. Idag har jag varit tacksam för det…

vi har också, vilket förvånade mig, varit uppe på höjder över 1000 meter ett flertal gånger med en toppnotering (hehe) på 1275 meter.

Fick tag på en Orujo (Grappa från Spanska regionen Galicien) på en bensinmack. Ska bli klart intressant att se hur den smakar…

Imorgon (så tidigt som möjligt) ska vi åka mot Champagne. För att slippa Paris i morgonrusningen (huvva!) försöker vi ta några mindre vägar som förhoppningsvis ska leda oss ca 70-80 kilometer söder om trafikkaoset.

För att göra en lång historia kort: Denna middag på Quinta de la Rosa är betydligt bättre än den förra. Vi har denna gång ett eget bord för två på den övre terassen (förra middagen serverades tydligen på Mr and Mrs Tim Bergqvists privata (nedre) terass får vi veta senare på kvällen, mer om det nedan).

Vitvinet och soppan är detsamma som då och lika gott.

Dagens huvudrätt skulle vara Bacalao men då jag vet Ancis aversion mot lutfisk lyckades jag utverka att kockan tillagade lamm åt henne istället medan jag skulle äta Bacalao. Just att jag vill ha lutfisken betonades flera gånger men trots det fick jag också Lamm. Lite surt men viss språkförbistring får man väl räkna med…

Nåväl, lammet var gott och tillbehören (potatis och ärtor) höll i princip samma klass som hos Ponte Romana dagen före. Det som tyvärr saknades var en hyfsad sås.

Vi hade valt att välja ett rödvin från gårdens lista istället för den ganska klena version (också från gården) som normalt ingår. Passagem Reserva 2007 är från familjen Bergqvists för ett par år sedan inköpta Quinta, Quinta das Bandeiras, uppe i douro Superior (rakt över Douro från Quinta do Vale Meao). Det var väldigt bra och vi ångrade lite att vi inte köpt detta vin men nu var det för sent.

Vi var försiktiga med vinintaget, av det vita vinet tog vi bara ett glas och det fanns en hel del Ruby Port i glasen när vi lämnade bordet ca 21:00.

När vi går tillbaka till rummet hör jag att det är livat i Lagares-rummet och går dit och tittar och mycket riktigt är det 7-8 infödingar av båda könen som fottrampar dagens skörd av druvor som faktiskt är från just Quinta das Bandeiras.

Mr Tim Bergqvist, den 79-årige patriarken i familjen är också där och vi börjar samtala om ditten och datten. Detta samtal slutar 23.30 (då Anci påpekar att vi ska åka 06:00) i Mr and Mrs Bergqvists “home away from home”, dvs deras privata våning på Quintan där jag och Anci sitter och smuttar på 1995 LBV Port (det var gott!) i varsitt hörn av ett inte så stort men mycket pampigt och häftigt rum i deras fascinerande lägenhet. Under denna tidsrymd har Mr Tim (det är svårt att bara kalla honom Tim) bland annat:

* Berättat sin familjehistoria i Portugal. Denna börjar med att Eric Bergqvist från Norrköping headhuntas av ett Engelskt kongomerat för att få ordning på deras Portugisiska massaverksamhet, vilken han senare köper. När han sedan gifter sig med Mr Tims farmor kommer Quinta de la Rosa in i familjen.

* Berättat historien om hur Quintan har utvecklats från en tillverkare av Portvin åt Sandeman till dagens verksamhet som producerar ca 325000 flaskor per år av huvudsakligen röda bordsviner.

* Berättat de olika historier som finns bakom de i vissa fall gamla faten i portvinskällaren och också (vilket var mycket upplysande) berättat hur de sköts och vilka risker detta arbete kan innebära.

* Visat oss faten där de sparat undan portvin från de sex barnbarnens födelseår för framtida bruk. Han har också beklagat att de inte har något portvin kvar från hans eget födelseår, 1931 (tydligen ett mycket bra portvinsår), då hans far under trettiotalets depression tvingades sälja allt portvin billigt för att rädda quintan.

Ett mycket fascinerande par, Mr & Mrs Bergqvist. Vi hoppas att få träffa dem igen.

Nu lämnar vi Pinhao. I ett lätt regn styr vi norrut och hoppas nå Orleans ikväll.
Lite sorgligt känns det nog allt…

Nu är bilen packad till 95% och glädjande nog verkar det finnas plats för ett antal lådor med skumpa också.

Om 30 minuter ska vi äta vår sista middag i Portugal för denna gång. Det blir faktiskt Bacalao för mig medan Anci har valt lamm. Fegis… Vi valde ett annat rödvin än det ganska bleka som annars serveras och får återkomma med recensioner.

Så här sista dagen i Pinhao har vi varit ute och shoppat väsentliga saker (i motsats till t ex sängöverkast).

Vi har handlat ost, vin (but of course!), Vintage Port (but of course!), olivolja och några spännande syltburkar.

Osten köpte vi hos slaktaren (logiskt, eller hur?) och när vi kom in i den väldigt lilla butiken var det fem personer bakom disken och fler framför, på kundsidan. Vi står och väntar då varje kund verkar ha all tid i världen. Det väljs ut speciella bitar av en köttbit eller en fågel och någon av slaktarna styckar sedan och tar betalt.

En kvinna bakom disken ser att vi står och väntar och identifierar oss troligen genast som turister (hon trodde säkert att vi var tyskar…). Hon skär upp några skivor rökt skinka på ett fat och ger oss och hämtar sedan en tennmugg med någon dryck och visar att vi ska äta köttet och smaka drycken tillsammans. Det är ett ganska enkelt förstärkt Moscatel-vin och tillsammans med den utsökta rökta skinkan är det jättegott. Sånt händer aldrig hemma på ICA…

Portugiser är ett underbart folk…

Vi är nu tillbaka på Quintan och ska sova en stund (de senaste kvällarna har varit långa och krävande och ingen av oss, inte ens Anci, är unga längre). Sedan ska vi packa bilen och äta middag här “hemma”.

Jag hoppas att komma iväg härifrån senast halv sju imorgon bitti och räknar med att nå Orleans på kvällen för en snabb övernattning innan vi på måndagens morgon åker vidare mot Champagne. Vi räknar med att vara hemma i Sundsvall sent torsdag kväll.

Det känns verkligen tråkigt att lämna Portugal efter dessa två veckor som verkligen varit fantastiska. Vi sitter redan och funderar på olika alternativ för att åka tillbaka.

Innan vi reste räknade vi med att detta skulle bli den sista resan på ett tag och att vi istället skulle lägga pengarna på stugan i Undrom. Jo tjena…

Det är ca 1,5 kilometer till kvällens restaurang, Ponte Romana, så vi tar en promenad och anländer på utsatt tid (19.30) och är som vanligt först.

Sätter oss ned vid det tilldelade bordet och börjar nagelfara meny och vinlista. Det finns mycket gott på menyn men då vi börjar beställa visar det sig att av sju kötträtter på menyn är för närvarande bara två möjliga att beställa… Tydligen får de in leveranser på söndagar och nu är det fredag…

Nåväl, vi beställer in kalv med senapssås och går sedan över till vinlistan. Efter lite diskussioner (inklusive viss språkförbistring) med kyparen och sommelieren (som inte talar engelska) blir valet Evel Grande Eschola 2003.

Vinet dekanteras vid bordet, nya (bättre) vinglas anländer och vi får ett förstärkt Moscatel-vin som apertif. Moscatel-vinet är väldigt gott.

Maten kommer in och nu förstår vi det rykte denna restaurang har. Köttet är perfekt stekt, potatisen utsökt, ärtorna (som vanligt i detta land) jättegoda och senapssåsen (som inte lät som något vinvänligt val) såpass god så att Anci direkt bestämmer sig för att börja experimentera med senapsåser när vi kommer hem.

Vinet, som visar sig vara av årgång 2004, är jättegott. Vi har hemma vid upprepade tillfällen druckit årgång 2000 och det är bara att konstatera att stilen inte förändrats. Vinet görs rakt över floden från Pinhao och vi bestämmer oss för att förära Real Compania Velha med ett besök under lördagen…

Nöjda och glada diskuterar vi desserten med kyparen och valet blir den lilla ostbrickan med en 10-årig Tawny Port till. Vi ville egentligen ha en 20-åring men den var tyvärr slut.

Osten på ostbrickan är (som vanligt här uppe) Serra de Estrella och den är (som vanligt) utsökt. Min ost tar (som vanligt) slut först och jag börjar (som vanligt) stjäla små bitar av Ancis ost vilket (som vanligt) slutar med att hon ställer osttallriken i knät… Tawnyn (från Fonseca) är helt OK men inte mycket mer.

Vi beställer sedan in varsin espresso och jag beställer in en bra lagrad Bagaceira. Anci vill inte ha någon Bagaceira (efter vinet plus ett par glas förstärkta viner) men se det går inte kyparen (som nu tinat upp betydligt) med på utan en liten cognacskupa dyker (med ett skratt) upp framför henne också. De använder alltid cognacskupor när de serverar lagrad Bagaceira här nere.

Bagaceiran är 40 år gammal och helt delikat och kaffet är som vanligt jättegott. När jag druckit upp mitt kaffe frågar jag kyparen (som vi nu är väldigt bundis med) om jag kan få lite enkel Bagaceira i den nu tomma koppen för att suga upp de goda smakerna. Jag måttar ett par millimeter mellan tumme och pekfinger men han fyller min kopp upp till kanten med riktig Bagaceira. När jag skriver “riktig” menar jag alltså inte den ekfatslagrade mjuka varianten utan “the real thing”…

Anci har under tiden hamnat i en diskussion med kyparen om de fina espressokopparna och var de möjligen kan inhandlas vilket slutar med att hon får en kopp med fat att ta med hem…

Nu ska vi då betala men detta tar ca 40 minuter eftersom det slutar med att vi köper en flaska gammal lagrad Bagaceira och en flaska förstärkt Moscatel och kyparen måste ringa till ägaren, som just ikväll är ledig, för att få veta priset. Det visar sig att sommelieren ikväll vikarierar i köket då ägaren normalt sett ansvarar för den delen. De har bra vikarier här nere…

Nåväl, tiden det tar för kyparen att få tag på ägaren tillbringar vi stående vid den korta bardisken där sommelieren/kockvikarien låter oss testa ett par av husets övriga Bagaceiras. De har sorter som vi aldrig sett på någon butikshylla men tyvärr går de tydligen inte att köpa någonstans i närheten.

Vi tillåts till slut betala och konstigt nog är vissa poster inte med på den iofs inte jättelågan notan…

Vi vandrar nöjda och glada tillbaka efter den smala, kurviga och nu väldigt mörka vägen mot Quinta de La Rosa. Anci, som var ganska negativ till Pinhao med omgivningar när vi kom i onsdags, är nu betydligt positivare…

Livet är gott att leva.

Eftersom vi inte är utrustade med några reflexer håller jag kameran i handen för att kunna skicka iväg en blixt om någon bil närmar sig då vi med en mur på ena sidan och ett stup på den andra sidan inte har någonstans att ta vägen. Konstigt nog känns detta just då som ett mindre problem…

Nu klarar vi oss hem helskinnade och väl inne på Quintan möter vi de första svenskar vi träffat sedan vi kommit ned till Portugal. Fyra grabbar (40+?) på vinresa i Portugal som sitter på terassen och dricker öl och billig flygplanswhisky. Naturligtvis slår vi oss ned, får en whisky (Anci tackar nej och det gjorde hon rätt i) och börjar jämföra erfarenheter. De har bl a, precis som vi, besökt Luis Pato och Quinta do Mouro men då vi jämför våra erfarenheter verkar vi inte vara överens om mycket. De har också försökt komma in hos Niepoort men misslyckats och när vi berättar några av våra erfarenheter från Niepoort känns misstroendet direkt. När vi sedan berättar vad Luis Louro och Luis Pato berättat om Mark Squires och en av killarna säger “det väljer jag att inte tro på” så är det dags att gå till sängs.

Engelsmän och tyskar är bra trevliga ändå…

Efter att ha lämnat Vale de Mendiz åker vi tillbaka mot Pinhao och på eget bevåg svänger jag av mot Casal de Loivos, en by på brget direkt ovanför Pinhao. Det ser ut att vara ett par hundra meter upp fågelvägen men är (om jag räknade rätt) sju kilometer bilvägen…

Anci tycker definitivt inte om vägarna här…

Vi lyckas, efter att ha tvingats fråga tre gånger, tråckla oss fram till den enda plats i byn där det enligt vår mening går att parkera, nämligen den kombinerade utsikts- och vändplatsen vid kyrkogården. (Nu verkar detta inte hindra lokalbefolkingen som glatt parkerar i de trånga gränderna ändå.) Just denna plats brukar, enligt de böcker jag har, klassas som en av de bästa utsiktsplatserna i Douro-dalen. Det är svårt att misstro detta när man ser ut över dalen…

Vi tar en kaffe och en macka i kafeet och försöker sedan köpa det lokala vinet, Casa de Casal de Loivos, på det lilla lyxhotellet i byn men eftersom de nu vill ha 25€ per flaska mot de 13€ som jag tidigare fått uppgift om så får det vara.Vi åker ned igen (Anci tycker om möjligt ännu sämre om vägen på väg ned…) och kollar om slaktaren har öppet. Det har han inte så vi åker tillbaka till Quinta de La Rosa där vi lyckas flytta vår planerade vinprovning från lördag till nu direkt på fredag eftermiddag.

Tyvärr (lyckligtvis?) är vinerna inte så intressanta. Vi får tyvärr inte smaka de viner som vinmakaren (Jorge Moeira) gör på sin egen gård i närheten, Poeira, men gårdens egna viner ger inte det intryck som vi väntat oss så vi köper inget där och då. Får se imorgon om vi ändå köper med oss en flaska Reserva 2007.

Vi gör oss sedan redo för kvällens middag på restaurangen Ponte Romana.