Portugal 2010

Trafiksituationen i denna stad är kaotisk och, som vi upplever det, laglös. Det parkeras överallt, gärna dubbelparkeringar som stänger trafiken vilket inte gör situationen mindre kaotisk. De har samma zebralag (stanna vid övergångsställen) som vi har men idag råkade vi ut för att en polisbil i stilla mak körde förbi oss trots att vi var delvis ute på övergångsstället…

Jag gruvar redan för onsdagen då vi ska tråckla oss ut från stan för att ta oss mot Douro.

Det finns tiggare överallt.

De flesta affärsinnehavare utanför de fina citygatorna verkar vara Kineser eller Indier. Över huvud taget verkar det finnas en stor Asiatisk minoritet här i Portugal vilket vi inte var medvetna om innan.

Alla är lika hjälpsamma här som överallt vi tidigare varit i Portugal. Dock är det inte alls lika rent på fastlandet som det är på Madeira.

Dom Luis I-bron måste vara det enskilt mest fotograferade objektet här. Jag har ingen aning hur många foton vi tagit på denna bro (det är många) men så är den också riktigt läcker att se, speciellt nattetid när den är upplyst. Ska se om vi lyckas ladda upp någon bild så småningom…

Att besöka Portvinshusen i Vila Nova de Gaja känns väldigt opersonligt och inte alls så intressant som det skulle kunna vara. Detta kan man dock ha en viss förståelse för då man ser de busslaster med framför allt pensionärer som lossas utanför de större husen. Dock känns det som att om man bara lyckas få en någorlunda personlig kontakt med någon så går det hyfsat att få prova utan att behöva börja med de billigaste kvaliteterna och ibland också utan att behöva betala. Tyvärr är det dock så att priserna är betydligt billigare hos portvinshusen själva (och då även på vissa bordsviner) jämfört med att köpa samma vin på stan och då får man väl stå ut med panschisarna… 🙂

Även dagens middag lagades i lägenheten. Det är skönt att kunna slappna av och slippa bry sig om att söka hyfsade restauranger. När vi kommer upp till Dourodalen och även till Champagne blir det till att äta på restaurang igen.

Dagen middag bestod av Portvinsbrässerad Kalkon med sallad och (återigen) getostgratinerad broccoli. Det är bara att (återigen) fastställa den urgamla sanningen att om du har bra kvalitet på råvarorna smakar den enklaste rätt fantastiskt. Grönsakerna här nere har en smakrikedom som tyvärr inte är möjlig att få på det som går att få tag i hemma.

Till detta drack vi Lavratores de Feitoria Gadiva Tinto 2007, ett Douro-vin från ett samarbetsprojekt mellan 16 Quintor (vingårdar) i Dourodalen. Viner från denna producent finns ännu inte i Sverige men omnämns alltid så snart någon gör en sammanställning av de bästa odlarna i Douro. Detta vin var klart fruktigare än gårdagens Vale do Raposa 2007 och passade perfekt till kalkonen men å andra sidan klingade det av i glaset betydligt tidigare. För 4€ var det dock (enligt vår måttstock) ett fynd.

Till dessert åt vi getost (en god portugisisk ost vars namn inte gick att utläsa från prislappen), Mango och Melon. Samma som ovan gäller även här. Jag äter varken Mango eller Melon hemma men här är det inga problem…

Efter att vi till det sista av vinet njutit av den show som de lokala vildkatterna bjöd på och vi (jag) sedan diskat undan gick vi ned till Ribera (det världsarvsskyddade området vid floden) för att fotografera och ta en espresso (& möjligen en Bagaceira).

När vi satt på det lilla kafeet vid ett litet torg med utsikt över Douro-floden med en god ekfatslagrad Bagaceira (Portugisisk Grappa) i glaset fick jag nästan lite Venedig-vibbar i kroppen. Utsikten över den mörka floden med Vila Nova de Gaja och potvinshusens reklam på andra sidan, utsikten över Dom Luis I-bron, folklivet och en dragspelare som spelade gamla italienska schlagers (det finns kanske inga gamla kända Portugisiska schlagers?) gjorde att livet kändes väldigt lätt att leva…

Kan lägga till att när jag betalade för två (som vanligt goda) espresso och tre Bagaceiras (jag var törstigare än Anci) kostade detta 13€. Jag beklagade mig för Anci vad dyrt det var men hon höll av någon anledning inte med…

Måndagen har ägnats åt att jaga runt Porto centrum, dels efter odefinierade kvinnliga klädespersedlar och dels efter 15-20-årig Malvasia Madeira. Det senare misslyckades kapitalt medan det förra med viss välvilja kan sägas ha lyckats.

När det gäller sökandet efter högkvalitativ Madeira (som både jag & Anci varit motiverade inför) måste vi säga att det är lite svagt att det inte ska gå att få tag på detta här i Porto. Inte ens hos Graham, vars ägare Symington äger Madeira Wine Company (den största tillverkaren av Madeira), kunde vi få tag på något mer än de billigaste kvaliteterna. Jag misstänker att det säger en del om respekten för Madeira-vinet i Portugal…

När det gäller de kvinnliga klädespersedlarna fanns det väldigt mycket att välja på men inte så mycket som passade Anci. Det slutade (som vanligt) med att hon, efter 6-7 timmars sökande, valde kläder från det spanska märket Desigual (som enligt uppgift från Anci inte fins i Sverige).

Kan tillägga att vi hittade ett antal gardinaffärer men (tyvärr?) blev det inga inköp…

De man annars häpnar inför här i Porto är kyrkor och hus. Vissa kyrkor är klädda med målade kakelplattor, så kallade Azulejos, som ger dem ett mycket särpräglat och läckert utseende.

Det finns också hus som har samma typ av fasadbeklädnad, vilket säjs ha anor tillbaka till Morisk tid och vilket lär hjälpa till att hålla värmen ute. Andra byggnader, t ex de officiella, är byggda i en (ganska läcker) snirklig Art Deco-stil som tydligen kallas Manuelinsk. (Jag inser att jag är ute på hal is nu eftersom arkitekturhistoria inte är någon av mina starka sidor…)

Hur som helst är det rent arkitektoniskt en rätt läcker stad även om den i många områden känns kluven i så motto att mitt mellan två nyare hus kan det ligga ett rivningskvarter med enkelt byggda arbetarbostäder från vad som ser ut som 1800-tal. Det känns som att Porto just nu är i samma läge som Stockholm var i på 70-talet då allt det gamla (t ex gamla Klara) försvann för att ersättas av nytt och modernt.

En hel del verkar ha gjorts i Porto de senaste åren. T ex har en ny tunnelbana invigts och i Vila Nova de Gaja byggs en hel del om och till. Många av de gamla lagringskällarna (Lodges eller Lojas) byggs om till t ex provningslokaler, Museer, Restauanger eller lyxhotell medan Portvinsverksamheten flyttas ut till nybyggda lokaler i industriområden i närheten. När man gått de backiga och extremt trånga gränderna får man en viss förståelse att de inte vill köra tankbilarna (innehållande Portvin) till de gamla källarna längre…

Trots allt finns mycket gammalt kvar, t ex i det numera Världsarvsskyddade Ribera mot floden nedanför katedralen (Sé) men även på andra ställen. När vi går från lägenheten till garaget, en sträcka som tar ca 8-10 minuter, passerar vi ett riktigt ruffigt område där vi nu insett att de damer som befolkar dörröppningarna inte är vilka hemmafruar som helst utan arbetande damer…

Luis Pato…

Luis Pato vid det magiska Pe Franco-fatet.

Ett exempel på Azulejos och arkitekturen här i Porto.

En annan kyrka.

Bron sedd dagtid från terassen på Restaurang Barao de Fladgate.

Bron nattetid.

Ett Portugisiskt gatukök. Något för Magnus O kanske?

Ikväll lagade Anci middag i lägenheten. Det blev kalv med gräddsås, sallad och getostgartinerad broccoli. Till detta drack vi en Vale do Raposa Tinto 2007 (Reserva 2007-an finns på bolaget för ca 180 kr, om jag inte minns fel).

Denna enkla men delikata måltid intogs på terassen med utsikt över katedralen och med ackompanjemang av dels Aaron Burton (på datorn) och dels trafikbruset på Avenida de D Afonso Henriques nedanför terassen. Vinet (som kostade 4€) växte i glaset och vi kommer definitivt att testa storebror när vi kommer hem.

Till dessert provade vi en färdigköpt Salame (se middagsreferatet från Time Out i Evora måndag 20/9). Den var klart godkänd och minst en förpackning lär följa med hem.

Söndagen har vi i huvudsak ägnat åt att besöka Portvinshusen. Vi tyckte att det var en bra ide att göra detta på söndagen när de flesta andra etablisemang är stängda men tyvärr hade cirka hälften av Europas pensionärer planerat att göra samma sak.

Dessutom ska man ha klart för sig att om målet är att besöka alla de stora husen så innebär detta en fotvandring jämförbar med att vandra i alperna. Det går inte att förstå höjdskillnaderna i Vila Nova de Gaja utan de måste faktiskt upplevas…

Nåväl, vi har idag besökt Taylor, Weise & Krohn, Ferreira (där en busslast tyska pensionärer närapå ändade våra liv. En skenande buffelflock i mellanvästern kan inte vara mer skrämmande), Graham, Quinta do Noval och Sandeman. De enda ställen där det kändes som att man fick någon form av personlig kontakt var Krohn och Quinta do Noval.

Vi har handlat ett antal Tawny Ports av olika ålder, mestadels 20-årig. Tyvärr känns det som Vintage Port prismässigt har skenat iväg utom räckhåll.

Igår lördag strosade vi runt i Porto och Vila Nova de Gaja för att få en känsla av staden (städerna). Vi handlade på Pingo Doce där Anci bl a köpte färska räkor (0.5 kg för 4€) och lokala ostar.

Väl “hemma” igen dukade vi upp på terassen och öppnade den Charles Heidsieck NV (Champagne) som vi köpte i Lübeck. Inget fel på den, inget fel alls. Smaken på de lokala räkorna var mycket bra men de var så svårskalade så inte ens Anci orkade äta så många. Ostarna var dock goda och lättätna…

Efter att ha vilat och förberett oss tog vi en taxi till Barao de Fladgate, restaurangen som vi bokat för Ancis 50-årsmiddag och som ligger inom Taylors stora Portvinskomplex på Vila Nova de Gaja-sidan av Duoro-floden. Orsaken till att vi tar taxt är höjdskillnadena på båda sidor av floden.

Ett tecken på trafiksituationen i Porto är att vi efter fem minuter har tagit oss ca 500 meter från Järnvägsstationen (där vi klev in i taxin). Flera gånger under dessa fem minuter kör en vuxen man förbi oss, ibland på bakljulet, på en Kawasaki KX60, en liten 60 cc motocrosscykel med 15 hk som Joakim körde när han var 9 år och växte ur när han var 10… Taxichaffissen bara skrattar…

Väl framme på den fina restaurangen tilldelas vi ett bord och beställer in förrätten: Foie Gras (Gåslever) med en Chatney på exotisk frukt och till det ett glas Taylors 20 years old Tawny Port. Portvinet matchade gåslevern perfekt så länge man inte överdoserade Chatneyn. En klart god och intressant förrätt och en bra start…

Till huvudrätt valde vi båda, efter en lång diskussion med vår kypare, Bacon-inlindad Tournedos med portvinssås. En för denna resa ganska konventionell rätt.

Vinet tog som vanligt en del tid. Kyparen försvann ned i källarna för att kontrollera årgången på Churchill 2007 (som det stod i listan) men kom istället tillbaka med Quinta do Leda 2005. För er vinnördar kan jag berätta att det är från denna egendom i övre Douro (Douro Superior) som huvuddelen av druvorna till Barca Velha numera hämtas. Vinvalet accepterades och det dekanterades vid bordet innan förrätten kom in.

Tournedosen var perfekt tillagad och portvinssåsen var, som kyparen försäkrat, klart minnesvärd.

Vinet var det heller inget fel på (dagens understatement)… Smakade som ett torrt portvin och slutade aldrig att utvecklas i glasen. Det klart bästa vinet vi (hittills) druckit under denna resa. Jag skulle inte gråta om vi lyckades få med oss en flaska hem…

Efter att vi avslutat huvudrätten hade vi mycket vin kvar och hovmästaren föreslog då att vi skulle ta med oss glasen ut på terassen vilket vi gjorde. Utsikten var magisk över floden och bron (Ponte Luis I). Vi kom i samtal med ett par engelska gentlemen i vår ålder och när de fick höra att vi var från sverige kom de naturligtvis in på det som alla verkar vilja diskutera med oss svenskar, nämligen Stieg Larssons böcker. Detta är ett större internationellt fenomen än vi kanske förstår. Bl a hävdade de att den brittiska turismen till Sverige hade ökat kraftigt nu på slutet. Jaha, pga de billiga flygen antog jag då. Nej, inte alls utan pga “The girl with the Dragon Tattoo”… Även de hade synpunkter på fejden mellan släktingarna och exsambon (vars namn jag glömt men inte orkar söka på) och var lite oroliga över hur Hollywood skulle lyckas massakrera boken…

OK, över till desserten. Anci tog glass pga utrymmesbrist (hon började bli mätt) medan jag beställde in en hasselnötscheescake på portugisiska ostar. Till detta rekommenderade kyparen (som såg ut som Terry Jones i Monty Python och hade ungefär samma typ av humor som han inte gjorde något för att dölja) varsitt glas Taylors 40 years old Tawny Port.

För en gångs skull lyckades jag beställa in en dessert som var godare än Ancis… Jag klarar nog inte att beskriva smaken men ni får tro mig när jag säger att det var gott. Portvinet gick inte heller av för hackor…

Efter detta beställdes varsin espresso och jag fick in ett smakprov på en Bagaceira Velha (ekfatslagrad Portugisisk grappa) som jag accepterde varefter han på fri hand hällde upp något som för oss liknade en tolva… Anci tackade för en gång skull tack till något till kaffet men se det kunde hon glömma. Hon fick också en tolva “on the house”… Jag kan tillägga att jag i en vinbutik i Evora såg denna Bagaceira till salu för ett tresiffrigt belopp i euro…

Att Bagaceiran var god och dracks upp till sista droppen behöver kanske inte påpekas.

I detta läge satt vi och sög på Bagaceiran i en restaurang som började tömmas. Vi kom bland de första och var kvar bland de sista.

Som restaurantupplevelse är detta det bästa vi upplevt. Allt var som det skulle vara. Betjäningen var snabb, korrekt och felfri utan att för den skull vara snobbigt stel. De rekommendationer vi fick visade sig stämma fullt ut. Alla rätter var vällagade med goda råvaror. Det enda smolket i bägaren var ett sälskap vid ett bord längre bort (vi utgick från att det var tyskar eller möjligen engelsmän) som uppenbarligen trodde att de var i en bayersk ölstuga plus ett större sällskap längst bort i lokalen där ett gäng barn, som sprang runt och lekte, ingick. Hovmästaren sände långa blickar efter båda sällskapen och var nog heller inte helt nöjd…

Priset för denna upplevelse blev iofs avsevärd men betydligt mindre än vad vi räknat med då kyparen tog bort ett par poster från den slutliga notan. Vi dricksade bra denna gång…

Efter att kyparn beställt en taxi åt oss och diskuterat diverse mat- och vinrelaterade frågor med oss (det var som sagt mycket lugnare på slutet) åkte vi hem.

Ett mått på trafikintensiteten i denna stad är att det fortfarande vid midnatt en lördag kväll var smått kaotiskt att ta sig den relativt korta biten till vår lägenhet…

Nu (13:00 söndag) ska vi ta tunnelbanan till Vila Nova de Gaja för att prova Portvin…

Har, som ni ser, hittat ett öppet nät så vi kan posta på bloggen. Efter att ha försökt i halva stan inklusive Vila Nova de Gaia hittade vi ett på järnvägsstationen ett par hundra meter från lägenheten…