Portugal 2010

Sitter kl 11 på fredagskvällen och skriver detta offline i lägenheten på Rua Cha 63 i Porto efter att ha lyckats betvinga trafiken för att ta sig in i centrum. Det var inte helt enkelt.

Det mest intressanta som hände var att jag på en stadsgata blev invinkad av en MC-polis som (som jag uppfattade det) förmanade mig länge och ljudligt, på Portugisiska naturligtvis. Jag frågade (på engelska) vad som var problemet och förklarade ett antal gånger att jag inte talade Portugisiska så efter ett par minuter åkte han bara iväg igen. jag vet fortfarande inte vad det var frågan om…

Imorgon (lördag) fyller Anci 50 år och då blir det skumpa och (förhoppningsvis) fin middag på kvällen. Med lite tur ska vi kunna hitta ett fritt WiFi någonstans så att vi kan lägga upp detta på bloggen.

Eftr att vi testat Mealhadas specialitet (se nedan) åkte vi ut till Luis Pato, kungen av Baga. Luis Pato håller till ca 17-18 km utanför Mealhada men med de vägar de har därute (som får Norges vägar att likna Autobahn i jämförelse) tog det en nästan en halvtimma att at sig dit.

Vi kom dit 13:45 och inte en människa syns till. Vi går runt, fotar lite och inspekterar traktens ödlor innan jag ca 14:00 ringer Herr Pato (som betyder “Anka” och är orsaken till att alla etiketter innehåller någon art av denna fågelfamilj). Han svarar, ber såmycket om ursäkt då han är på lunch “with a japanese girl” men ber oss söka upp Susanna som ska få ta hand om oss tills bossen själv är på plats för vinprovningsdelen.

Susanna är väldigt trevlig och talar hyfsad engelska. Hon påpekar snabbt för oss att det kostar perngar att prova viner och jag säger OK, med antagandet och förhoppningen att denna lilla detalj ska lösa sig när bossen är på plats.

Susanna tar med oss ned i källarna och går igenom hela sortimentet. Vi har också en roande diskussion om Portugisiska namn och vad de betyder. Luis Figo (fotbollsspelaren) heter egentligen Lars Fikon och författaren Paolo Coelho rätta namn är Paul Kanin. Så nu vet ni det…

Vi får se Bossens privata källare och sedan skall provningen till att börja. Jag påpekar då stillsamt att Bossen i telefon sagt att han ska leda provningen när han är tillbaka. Detta verkar Susanna ta allvarligt på så hon ringer honom och efter detta samtal är alla tankar på att vi ska betala för något borta ur ekvationen.

Susanna börjar med att öppna ett antal av de Espumante (mousserade) som tillverkas och det mest intressanta mousserande är ett rose gjort på 100% Baga.
¨
Sedan går vi över till firmans vita viner, där hon direkt korkar upp Vinha Formal, toppvinet. Detta har vi druckit ett antal flaskor av hemma och det är väldigt gott. Vi köper också med oss en pava hem senare.

Så kommer vi då in på det som vi från början sett som huvudnumret: De röda… Susanna öppnar först Rebel 2009, ett vin på 100% Baga som är avsett som ett entry level-vin för de yngre vindrickarna. Gott men inget för oss, direkt.

Sedan tar hon fram Vinha Pan 2005 (finns på Bolaget till det facila priset av 374 kr). 100% Baga med en nästan nebbiololik doft. Detta gillar både jag och Anci skarpt.

Nu kommer plötsligt Luis Pato in som en virvelvind med en elegant japansk donna i släptåg och sedan är inget sig likt. Nu börjar den riktiga provningen…

Luis Pato är en fantastisk personlighet med en svada som knappt går att få stopp på. Han har starka åsikter om allt och alla och är inte rädd att uttrycka dem. Det var bara att hålla öronen öppna och låta sig ryckas med.

Efter en inledande diskussion medan vi fortfarande har Vinha Pan 2005 i glasen frågar han oss om vi har något emot att gå ned och prova lite direkt ur faten. Dum fråga… Vi går ned och börjar med att prova Vinha Barossa 2009. Fantastiskt gott vin. Han berättar att detta vin kommer från 90-åriga vinstockar som ger ytterst lite druvor per ranka. “It looks like a snake with a few grapes at the top”. När jag berättar att vi för några veckor sedan drack en Vinha Barossa 2000 blir han för ett ögonblick riktigt bekymrad och försäkrar sig om att vi dekanterade vinet ordentligt (1-2 timmar) först (vilket inte gjordes men det vågar jag inte erkänna) “because that wine is far too young to drink right now”.

Efter detta går han över och slangar upp vin ur ett annat fat. Det är Quinta do Riberinho Pe Franco 2009. “Pe Franco” betyder enligt Luis Pato “Foot free” och det handlar alltså om druvor som växer på egen rot (och inte är ympade på amerikanska rotstockar), ett unikum som han planterat i sandjord som ett experiment. Grymt gott! Trots att jag ska köra är det helt omöjligt att inte utnyttja varje droppe i glaset. Varje flaska kostar på gården 125€ och med tanke på att det är 100% Baga och bara ett år gammalt vore det fantastiskt att någon gång få veta vad det månde bliva av innehållet i detta fat… Nej, vi köpte inget…

Efter detta vin går vi upp igen och vår värd tar fram de senaste tillskotten i produktportfäljen, tre naturligt söta viner, ett vitt, ett rose och ett rött. Samtliga har en alkoholhat på 10-11% och har skapats av normala druvor (ingen ädelröta eller liknande) där jäsningen har avbrutits mha nedkylning med efterföljande klarning och lätt filtrering (tror jag, det var inte riktigt klart och det är en svår man att avbryta när han kommit igång). Han tror nämligen att det kommer att bli en efterfrågan på viner med lägre alkoholhalt och pga detta håller han (som konsult) på att ta fram ett portvin (från Douro) gjord på detta sätt.

Samtliga dessa söta viner var goda och intressanta (många viner är goda utan att vara intressanta…) och en flaska av varje följde med hem (det fanns inte många flaskor kvar i lager). Jag skulle också gärna vilja smaka ett vin av portvinsdruvor gjord på detta sätt, även om jag är ganska säker på att det inte får använda namnet Port.

Luis Pato är, som jag nämnt ovan, en rättfram och ärlig man som håller låda i oändlighet om inget stoppar honom. Några saker som han sa:

* Han skördar vissa av sina Baga-druvor i två omgångar. Den första skörden används till Espumante och den andra skörden till de högklassiga röda (Barossa & Pan). På detta sätt fär han en ökad mängd smakämnen till den andra skörden utan att alkoholen ökar på samma sätt som den gör om han istället skulle använda sig av grön skörd.

* Han kommer att öka andelen Espumante och minska andelen högklassiga röda. Detta gör han för att det är lättare att få avsättning för Esoumante även under svaga år och på så sätt får han in mer pengar så att han kan experimentera mera, t ex med söta viner, mer högklassig Espumante och även ytterligare planteringar av Baga på egen rot. Nyligen har de planterat rotäkta Baga på kalkjord och han väntar med spänning på att se om de överlever och hur druvorna i så fall är.

* Han hävdar hela tiden att han inte är någon vinmakare utan bara en kemiingenjör som gör vin.

* Han använder 750 liters fat av fransk ek av tre skäl:
1. De är billigare per liter vin
2. De ger inte så mycket tanniner till vinet vilket är bra då Baga-druvan i sig innehåller mycket tanniner-
3. Han kan sälja faten efter 3-4 år till Portvinsindustrin.

* Fråga honom för guds skull inte om hur druvor från rotäkta Baga smakar (det gjorde jag). “Varför skulle jag smaka på druvor? Det är något man gör i romantiska Hollywoodfilmer men har ingenting att göra med att göra vin” (plus tio ytterligare minuter i samma stil).

* Han gillar Jancis Robinson och Robert Parker men har inte mycket till övers för Mark Squires. Bl a citerar han en intervju med Mark S som gjordes i en Portugisisk vintidning där han på en direkt fråga lär ha svarat att Alentejo var den bästa vinregionen i Portugal därför att det var den enda region där de planterat CS, Merlot & Syrah.

Han sade naturligtvis mycket mer än så men det finns varken plats eller tid…

När vi lämnade huset bad han så mycket om ursäkt för att han inte kunna ta hand om oss på rätt sätt och lovade att han nästa gång vi kom skulle se till att det blev bättre. Detta sagt av en man som mitt under skörden givit oss dryga tre timmar och en oförglömlig upplevelse.

Återigen ett tack till Anders Callmer på Portucastas (www.portucastas.se) som arrangerat detta besök.

Det blir mycket fläskkött för oss här nere…

Vi lämnade Evora idag och åkte mot första etappmålet Mealhada, “The capital of Leitao”. Leitao är helstekt spädgris och hela Mealhada verkar leva på denna rätt då hela genomfartsleden är en obruten räcka av stora och små restauranger specialiserade på just detta. den heter tom “Restaurangavenyn” (fast då på Portugisiska naturligtvis). Alla i Portugal verkar känna till detta med Mealhada och Leitao då så snart vi nämnt att vi skulle till denna ort fått responsen “jaha, ni ska äta Leitao”…

Vi valde en restaurang i högen, gick in och beställde Leitao med en halvflaska (billig) Espumante (som Anci i princip tömde ensam eftersom jag körde).

Fick in spädgrisen tillsammans med french fries (tunt skivad friterad potatis) och apelsinskivor. Anci tyckte det var riktigt gott men för min del har jag ingen längtan att äta det igen. Om vi nu ska äta det ingen ska jag försöka säkerställa att vi hamnar på en högklassig sylta då vi denna gång bara högg en i mängden.

Vi fick senare (av Susanna hos Luis Pato, se ovan) höra att vi skulle äta apelsinskivorna tillsammans med spädgrisen för att få ut det bästa av Espumanten men det var så dags då…

Vi bor på Ibis precis utanför stadsmuren. Ett lite tråkigt val som trots allt fungerat väldigt bra. Nära till allting och med garage för 2€ dygnet. Att vi har fri WiFi (trots att det enligt receptionen ska kosta 3€ per timma) är en klar bonus.

Vi har nog aldrig ätit så gott någonstans tidigare. Att vi dessutom vissa dagar kommit undan med mindre än 50€ trots att vi definitivt inte valt de billigaste syltorna, den billigaste maten eller det billigaste vinet känns också fantastiskt.

När vi gick ut på stan efter att vi checkat in i söndags hörde vi ett gäng från en turistbuss tala svenska men det är också enda gången. I övrigt är det bara central- och sydeuropeer här. Över huvud taget känns det som att det är mycket få icke-Portugiser här.

Evora är en fin liten stad med gränder så trånga att de känns smalare än många trottoarer i Sundsvall. Trots det kör man med alla typer av bilar överallt och man verkar också parkera överallt. När vi promenerar i stan är vi som ugglor, dvs huvudet vrids konstant åt alla håll för att vara säker på att man kan hålla undan för någon Portugisisk Rally-Kalle (copyright GM) som har bråttom till puben.

Generellt sett kör man som biltjuvar här nere. När jag på en 80-väg mellan Estremos och Evora kör 110 har jag ständigt en bil som fyller backspegeln och ligger och spanar för omkörning…

I de små byarna har man en smart pryl. Det finns minst ett trafikljus i varje by (alltså inte vid någon korsning) och om du kör fortare än lagstadgat (50) slår trafikljuset om till rött och då tvingas alla stanna. Konstigt nog verkar alla köra för fort men ingen kör mot rött…

Luis Louro på Quinta do Mouro hade många intressanta och roliga historier om Mark Squires (som testar portugisiska viner för The Wine Advocate). Bl a när han första gången besökte gården dömde han ut samtliga viner (inklusive Gold Label 2005) som odrickbara för att ett par dagar senare vid en blindprovning i Lissabon ge Gold Label 93-95 poäng och utse det till en av de tre bästa portugisiska rödvinerna. Roger: Nej, jag vet naturligtvis inte om det är 100% sant men det var sanslöst underhållande att lyssna på…

Sista dagen innan vi åker vidare mot Porto. Efter gårdagens ansträngningar tog vi det lugnt och kom inte ut på stan innan 11.

Vi strosar lugnt mellan Ancis återfall som tvingar henne in på ungefär varannan modebutik (jag har fotografiska bevis). I vår favoritvinbutik (se tidigare inlägg) handlar vi in ett antal udda snobbviner, bl a ett Alentejo-vin på 100% Sangiovese…

Vi inhandlar också diverse produkter på den svarta grisen (Porco Preto) som vi kommer att ta med hem.

Åker hem till hotellet och vilar innan vi går ut på stan efter 18. Anci inhandlar en tillbringare och något klädesplagg från en Spansk modeskapare som jag aldrig hört talas om (inget konstigt iofs) och som tydligen inte finns representerad i Sverige. Ni lär få se både tillbringaren och klädesplagget…

Dividerar en stund kring vilken restaurang vi ska välja. Planen är att endast ta något enkelt och traditionellt och sedan beställa in husets vin för att se hur detta kan vara. Går förbi en restaurang som heter Dom Joaquim och allt faller som ett korthus…

Fin restaurang. Vi slår oss ned och skickar så snart som möjligt tillbaka alla fat (utom ett) av det som står på bordet då vi kommer. Vi har nämligen till slut förstått att de fat vi äter av får vi betala. Igår kväll (på Luar de Janeiro) kostade dessa iofs fantastiska smårätter oss nästan 30€…

Anci beställer grillad Porco Preto medan jag väljer Porco Preto med Migas (en traditionell mix av bröd, sparris, vitlök, paprika, olivolja och lite annat, bl a tror vi att det var purjolök i, Anci ska testa när vi kommer hem). Båda var väldigt goda men tyvärr känns det som att våra förväntningar på den lokala maten har blivit obehagligt höga denna vecka…

Efter långa diskussioner med två kypare valde vi Herade do Grous 2008 för 20€. Det första förslaget vi fick var Monte do Peceguina 2008, ett strålande vin för 14.50€, men då vi druckit minst sex flaskor av detta i sommar tackade vi trots kyparens enträgna tjat nej. Det verkade som hon blev så deppad så att hon lämnade över vårt bord till en annan kypare då vi inte såg röken av henne efter denna diskussion.

När vinet kom in och vi provsmakat det (utsökt!) visade det sig att vi inte fått in basvinet utan specialtappningen “23 Barricas” som enligt min minnesbild från vinlistan kostar ungefär det dubbla. Vi var lite spända på om vi skulle få detta vin för samma pris som basvinet.

Eftr detta tog vi in varsin espresso (ingen bagaceira denna gång) och sedan notan. Den landade på 48€ vilket vi tyckte var OK. Vi behövde alltså bara betala för basvinet.

Ikväll blir det till att packa och lägga oss tidigt för att sedan checka ut och åka 400 km mot Porto imorgon ca 8:00. Vi räknar med att äta lunch på helstekt spädgris i Mealhada för att sedan hälsa på Luis Pato (www.luispato.com). Eftrer detta åker vi de sista 100 km till Porto där vi ska stanna fem nätter och bl a fira Ancis 50-årsdag på lördag.

Vi vet inte hur det blir angående tillgången på WiFi i Porto men hoppas att vi någorlunda regelbundet ska kunna uppdatera bloggen.

Det här börjar bli lite problematiskt då vi känner att vi hamnat i ett svårt läge: Vad gör man när den vedertagna skalan inte räcker till?

Ska också försöka korta ned berättelsen (även om det just idag är svårt)…

Luis Louro på Quinta do Mouro rekommenderade oss en middag på Luao de Janeiro och reserverade också bord åt oss.

Vi kom till restaurangen på utsatt tid och beställde (efter att kyparen översatt den portugisiska menyn). Anci tog Griskind på Porco Preto, jag tog Killing och till det en pava Esporao Reserva 2007.

Efter detta högg vi in på de smårätter som redan fanns på bordet. Det var i princip samma rätter som vi fick vid gårdagens middag på O Fialho, plus en helt magisk melon, men allt smakade så mycket bättre. Skinkan på Porco Preto doftade och smakade ljuvligt, Oliverna smakade mint, osten var perfekt mogen (lite rinnig) och melonen var, som sagt, fantastisk (även för mig som normalt sett inte äter melon).

Efter detta serveras huvudrätten. Fantastiskt gott i båda fallen. Det var som att man rullade av köttet från benet, det påminde i konsistensen om kokt fläsklägg (som är gott) men detta var ojämförligt godare. Färgen på Griskinden påminde mer om nötkött än om fläsk.

Det rustika vinet matchade maten perfekt. Jag hade föreslagit ett par andra viner men dessa godkändes absolut inte av kyparen (som var väldigt lik skådisen John Turturro) och naturligtvis hade han helt rätt.

(Efter att vi smakat på vinet upptäckte vi att de hade en 1994 Casa Ferrerinha Reserva Especial (Barca Velhas andravin) för ca 55€ och hade vi bara sett detta innan han öppnat vår flaska så hade detta blivit vårt val (som kyparen faktiskt skulle godkänt). Plånboken är nöjd men vi är lite besvikna…)

Till dessert valde Anci en chokladmousse och jag valde en traditionell efterrätt på äggula, socker, rostade mandlar och kanel. Till detta rekommenderades ett glas Quinta do Vallado 10 years old Tawny Port.

Min dessert var helt fantastisk. Skulle jag helt utan andra jämförelser betygsätta den på en tiogradig skala fick den åtminstone 9,5, troligen 10.

“Problemet” är bara att Ancis chokladmousse var flera betygsteg bättre. Helt utomjordisk. Jessicas och Rogers varianter är tyvärr degraderade till en avlägsen andraplats. Vi försökte via kyparen ta reda på hur den gjorts men utan framgång. “Chocolate, sugar and eggs, thats it”.

Efter detta tog vi in varsin espresso & Bagaceira (Anci valde en Velha, ekfatslagrad, mdan jag fick in husets egen blanka) och bara njöt.

Nu kommer et in ett sällskap på nio personer som ockuperar bordet bredvid. De talar amerikansk engelska (även om vi hör att ett par av dem är portugiser) och börjar beställa in viner, både vitt och rött. Bl a beställer de in Malhadinha Nova 2007 (som var ett av de viner jag föreslagit för kyparen), vilket vi inte kunde låta bli att kommentera som ett bra val. Detta verifierades efter att de smakat och en kortare diskussion om denna gård, som portugiserna kände till, tog vid.

Tio minuter senare, medan vi fortfarande sög på Bagaceiran, tog de in en flaska Quinta do Mouro 2005 (förstavinet från den gård som vi på eftermiddagen besökt) vilket Anci då också kommenterade varpå en ny trivsam diskussion uppstod.

Vi betalade (alls inte gratis, men värt varenda cent) och var på väg ut från restaurangen då en av amerikanerna från bordet bredvid stannade oss och frågade om vi var tyskar. (Alla tar oss/mig för tyskar. Jag ser fram mot att inom kort bli typecastad som SS-officer i någon större Hollywood-produktion). Naturligtvis svarade vi stolt att vi tillhörde ärans och hjältarnas folk. Det visade sig att amerikanerna var “from a winecompany in California called E&J Gallo. Oh, you have heard of us?” Portugiserna var far och son (ägarna) från en av de större lokala korkproducenterna och det var alltså en ren affärsmiddag. Vi surrade om i stort sett ingenting ett tag, skakade hand och vi lämnade nöjda restaurangen.

Jag har faktisk försökt hålla ned denna berättelse så gott det går och också utelämnat vissa saker (som t ex den äldre gentlemannen från Chicago som kommer fram till vårt bord och handhälsar bara för att vi var på samma restaurant kvällen innan och som har starka åsikter om fejden mellan Stieg Larssons släkt och fd sambo) men det vill sig inte riktigt…

Det är ett hårt jobb att ha semester ibland…

Idag har vi besökt två vingårdar. På förmiddagen besökte vi Quinta do Carmo, en stor vinfirma som tidigare ägdes av Lafite Rotschild men som numera ingår i Bacalhoa Vinhos, so t ex gör Meia Pipa och Bacalhoa Moscatel du Setubal, som finns på bolaget.

När vi körde in på den ståtliga gården strax före 10 väntar två kvinnor på oss varav den ena åkt ända från Lissabon enkom för vårt besök. När vi konverserat en stund ansluter en vinmakare (“Hugo”) som guidar oss runt hela anläggningen och besvarar alla mina nyfikna frågor. Väldigt upplysande och intressant.

Sedan vidtar provningen där vi får börja med att prova “ofärdiga” viner, allt från must som jäst någon dag och därför bara innehöll någon enstaka % alkohol till fatprover av samma vin men från olika fat. En helt ny erfarenhet och något som ytterligare får mig att inse att jag aldrig vill arbeta med att göra vin….

Sedan öppnade de åtta olika viner som vi provade igenom där Quinta do Carmo Reserva 2005 (naturligtvis) var den bästa i stark konkurrens med Moscatel du Setubal 1999.

Som avslutning fick vi fyra flaskor vin i present, bl a den Moscatel Roxo 1999 (från en mörkskinnad klon) som i oktober släpps på bolaget för första gången.

Ett fantastiskt besök och ett mottagande som vi aldrig vågat hoppas på.

Efter detta intensiva besök var vi ganska möra (inte minst i smaklökarna) men eftersom vi hade ett annat besök inplanerat på eftermiddagen var det bara att bita ihop. What doesn’t kill you makes you stronger. It’s a dirty job but someone has to do it. Unt so weiter…

Så vi åkte upp till närmsta stad (Estremoz) och hittade, hör och häpna, en restauranginnehavare som talade engelska. Efter att fått i sig kaffe och en skinkmacka (jämför nu inte med SJ:s skinkmackor, är ni snälla!) kände vi oss redo för nästa anhalt. Quinta do Mouro (http://www.portugisiskaviner.se/producenter/quinta-do-mouro/).

Efter att tragglat oss fram på den dåliga men gudskelov inte så långa vägen till gården hälsas vi välkomna av sonen i huset, Luis Louro, som också har sin egen gård, Alento, en bit från föräldrarnas gård. Han tog med oss runt och förklarade produktionsfilosofin och de förutsättningar som de arbetar under. Bl a visade han oss döende vinrankor i en närliggande vingård och menade på att eftersom de inte längre får använda vissa antisvampmedel inom EU (pga arbetsmiljöskäl) så kommer hela vingårdar inom fem år att vara döda.

Det behöver väl antagligen inte påpekas att anläggningen och produktionsfilosofin skilde sig avsevärt från den man använde hos Quinta do Carmo.

Sedan gick vi över till provningen där Luis öppnade faderns tre viner plus ett av hans egna. Och alla var goda. Punkt. Även basvinerna (ett från Quinta do Mouro och ett från Alento) var goda från starten och utvecklades dessutom hela tiden i glaset medan toppvinerna, med Quinta do Mouro 2005 (årgång 2004 har nr 80504 på bolaget) i spetsen, var av en helt annan kaliber.

Vi lovade Luis att inte skriva ut priserna men vi handlade mer än vad som från början planerades…

Sitter på hotellrummet och skriver detta medan Anci gnäller på mig att hoppa in i duschen eftersom Luis bokade in oss på en restaurang, Luar de Janeiro, klockan 19:30 så det är bäst att jag sammanfattar.

Detta har varit en fantastisk dag med två mycket minnesvärda vingårdsbesök. Ett tack till både Kalle Bengtsson på Nigab och till Anders Callmer på Portucastas. Nu hoppas jag att vi kan få en god, traditionell middag med ett gott vin.

Vila Vicosa var en lugn och bitvis väldigt fin liten by som fick den i sig stillsamma staden Evora att kännas som Tokyo i rusningstid…

Estremoz var en fin och mysig småstad på en kulle där husen kring det stora centrala torget var väldigt vackra och där man hade en vidunderlig utsikt från det gamla försvarstornet (dit jag klättrade upp men inte Anci). Det mest anmärkningsvärda var att ingen, inte ens skolungdomar, verkade förstå ett ord engelska. Vi lyckades till slut få oss en sandwich (vidunderlig med ost och Presunto på Porco Preto) genom att på ett cafe peka på vad en annan gäst åt…

Det mest fascinerande med de två städerna (byarna?) ovan är den rikliga förekomsten av marmor. Trottoarkanter, fönstersmygar (även på de risigaste husen), vägbeläggning, parkbänkarna, tom motvikterna som används för att parasollerna på uteserveringarna inte ska tippa, allt är av marmor. Vi stannade på en nybyggd parkeringsficka utanför estremoz där de satt upp en informationstavla. Fyllningen de använt var marmorkross. Detta förstår man när man åker bil mellan Vila Vicosa och Borba och hela vägen åker mellan marmorbrott och stenhuggerier.

När vi åkte från Estremoz mot Evora passerade vi Joao Portugal Ramos stora Adega. Vi vände naturligtvis, parkerade och gick in. Ingen provning erbjöds men vi köpte två flaskor Vila Santa 2008 (se nedan). Kvinnan i receptionen packade in flaskorna, tog betalt och gav oss sedan en jättefin korkskruv som present. Sedan frågade hon om vi ville se anläggningen vilket vi naturligtvis ville. När vi gick runt och kikade in genom de olika portarna (det var full fart eftersom de är mitt i skörden) kom det in en traktor med ett släpvagnslass med druvor (det visade sig vara mskinplockade Alfrocheiro, utseende och storlek som våra blåbär) och vi fick på nära håll följa hanteringen och lossningen av detta lass. Jag hade inte förväntat mig denna rätt omfattande process med 4-5 personer inblandade för ett lass Alfrocheiro. Under tiden som detta pågick ställde vi frågor till vår guide som hon antingen besvarade direkt eller också reläade vidare till vinmakarna på Portugisiska. Det var ett mycket intressant litet besök och man kan fundera vilket mottagande vi fått om vi köpt ett par lådor vin…

Jag personligen är nog mer förtjust i det Alentejanska bondköket än i finköket. Fläskköttet (t ex Porco Preto, den svarta grisen) är obeskrivligt gott men det har ni kanske redan förstått..

Landskapet är väldigt vackert och varierat. Det är rätt läckert att se korkeksdungarna efter vägen där man på vissa av de skalade stammarna kan läsa siffror som avslöjar när de senast skördats.

Det finns kafeer och restauranger i parti och minut inte bara i de lite större städerna utan även i de minsta av byarna. Man funderar på om Alentejoborna aldrig äter mat hemma…

Vinet vi drack igår kväll, Cavallo Maluco 2006, verkar vara en blandning av Touriga Franca, Touriga Nacional och Petit Verdot. Länk. http://www.paulolaureano.com/. Jag hoppas att han också åker Bentley, det är han värd…

Anci sa något intressant vid middagen igår när vi diskuterade något jag tyckte att vi borde göra när vi ändå var här: Det kan vi göra nästa gång…