Portugal 2010

Idag skulle vi äta middag på en restaurang som vi fått tips om via en person som ägde en vinshop (se nedan) och som också har topprecensioner på tripadvisor.com. Vi kom till restaurangen 18:57 och då den enligt anslaget utanför skulle öppna 19.00 knackar vi på. Vi får då svaret av ägaren att de öppnar 20:00 och att alla restauranger i Portugal gör så (“det fattar ni väl, okunniga barbarer!”).

OK, det finns fler restauranger i Evora. Vi går till en annan närbelägen sylta med gott renomme och fina rekommendationer. Den ska också enligt anslaget öppna 19:00 men ägaren satt inne i sin tomma restaurang och läste en dagstidning och verkade allmänt ointresserad så vi drog vidare.

Tredje valet var en i Evora mycket känd gammal restaurang vid namn O Fialho (http://restaurantefialho.com). Vi kom dit 19:10 och fick på förfrågan svaret att de öppnade om 15 minuter. Okay, alltså 19.25. Skumma öppettider de har…

Som de ordningssamma svenskar vi nu är kom vi tillbaka 16 minuter senare och blev insläppta i restaurangen och tilldelade ett bord där skinkan (från den lokala svarta grisen), osten och allt annat redan finns på plats. Inte illa. Och inte smakade det illa heller.

Vi beställer varsin biff med kockens specialsås och french fries.

När vinet ska beställas får jag frågan om jag vill ha ett mycket bra eller excellent vin och jag svarar då att jag åtminstone vill ha ett mycket bra vin. Då får jag två förslag där det billigaste kostar 95€… Smått stukad tvingas jag be honom dra ned ambitionsnivån en aning och får då ett förslag på ett vin som kostar 22€. Snobb-jävel. Den kyparen får stillsamt försvinna och vi väntar in den andre kyparen som på förfrågan föreslår ett vin som heter Cavalo Maluco 2006 för 42€, enligt uppgift ett Alentejo-vin från en ganska ny gård. Detta accepterar vi och blir inte besvikna. Vinet har allt vi vill ha i ett Portugisiskt rödvin av hög kvalitet.

Eftersom detta är en fiiin restaurang så ställer kyparen bort vår flaska när han dekanterat och serverat så när han försvinner snyger jag åt mig flaskan och kontrollerar om det står något intressant. Och det gör det. Det allra intressantaste är att vinet inte är från Alentejo utan från Setubal, en petitess naturligtvis men ändå något som jag förväntar mig att de ska kunna hålla reda på. Det näst intressantaste är att namnet betyder “Crazy Horse” och är hämtat från indianhövdingen med samma namn. Om druvsammansättningen sägs ingenting.

Maten är som väntat jättegod. Tyvärr är det också allt. Den är god.

Under tiden vi suger på det utsökta rödvinet beställer vi in varsin dessert och det blir för Anci en traditionell rätt på äggulor, valnötter och socker och för mig en likaledes traditionell rätt på äggulor, kanel och socker. (Varför desserter i vinodlande områden ofta görs på äggulor kan ni googla). Till det väljer vi ett förstärkt vin från Alentejo, Mouchao Licoroso 2007, gjort på 100% Alicante Bouchet.

Jättegott. Vinet matchar (anser jag) min rätt bättre än Ancis då det i kombination med kanelen nästan ger en god glögglik känsla.

Vi lämnar restaurangen efter att betalat notan på 116€ i förvissningen om att det varit en intressant middag men att vi inte kommer tillbaka. Det går inte att peka på någon direkt orsak. Maten var bra, vinet var mer än bra, serveringen var (med något mindre undantag) bra. Det var bara inte tillräckligt intressant eller inspirerande.

Efter att vi lämnat restaurangen går vi till den restaurang vi åt på igår, Time Out. Där var det fado-afton och vi njuter av musiken i kombination med varsin espresso med vidhängande Bagaceira. När jag påpekar att vi idag bara vill ha en liten Bagaceira nickar de att de förstått och ger oss varsin åtta… Två espresso och två (för oss) rejäla Bagaceiras kostar 9.50€…

Imorgon ska vi tillbaka till Estremoz där vi på förmiddagen ska hälsa på Quinta do Carmo och på eftermiddagen besöka Quinta do Mouro.

Inköpt:

2 x Vila Santa 2008 á 9.04€ (Inköpt hos Joao Portugal Ramos)

1 x Vila Santa 2007 á 9.99€ (Inköpt på Intermache i Evora)

Vi har idag åkt en sväng runt landsbygden och bl a besökt de små städerna Vila Vicosa och Estremoz.

När vi åkte genom korkeksskogarna vill Anci stanna och fotografera så jag stannade på en liten parkeringsficka med en ståtlig grind/infart på andra sidan. I Alentejo har de ofta en bit mur på var sida om infaten. Ju längre mur ju högre status verkar det som, även om vägen innanför ibland bara består av ett par hjulspår över myllan.

Anci fotade naturen så jag klev ur och tänkte fotografera grinden då det kommer en Bentley Continental GT åkande på den i detta fall ståtliga infartsvägen. Han öppnar grinden (elektriskt så klart) och kör ut och jag är snabbt uppe med kameran och drar iväg ett par foton.

Nu händer det konstiga. Bentleyn stannar och en hand vinkar fram mig till bilen. Jag går över och får frågan: “Portuges?”

“No, I’m swedish”.

“Oh, you are a tourist. I thought you were the police.”

Varför en polis skulle ha fotograferat honom eller hans Bentley förklarades aldrig. Inte heller vad han skulle sagt eller eller gjort om det visat sig att jag varit polis. Istället påpekar han att vi tyvärr är en månad för tidiga då druvorna (CS, Syrah “and some local grapes”) i hans vingård inte är mogna ännu på ett tag och de smakar mycket godare när de är mogna.

Vi diskuterade hans viner ett tag (som sagt, Portugiser verkar aldrig ha bråttom) och han rekommenderade mig att åka till kooperativet i Redondo “because my wines are cheaper there”. Jag tog ett foto på honom genom bilrutan (se nedan) och han åker iväg.

När vi äker därifrån så ser vi hans hus bakom kullen och man kan lugnt säga att det inte verkar som att han odlar druvor för att få ekonomin att gå ihop…

En annan lustig sak som slog mig i efterhand var att jag stod och talade med honom ett tag genom sidorutan och stod kvar där när han åkte iväg men jag minns inte att jag någon gång hörde något motorljud…

Det är svårt det här med utland och utlänningar, inte ens tiden kan de hantera…

Vi bokade bord på Time out 19:30 (de öppnade enligt uppgift 19:00). Vi var på plats strax efter beställd tid men restaurangen var fortfarande stängd. OK, vi är i södern nu, de är inte så noga med tiderna så vi tog en promenad och testade några (goda) viner hos en lokal vinodlare med provningslokal i stan.

Vi kom tillbaka till restaurangen 19:55 ca och det var fortfarande stängt. %¤#@ degos, kan de för f##n inte klockan! Det är väl själva djävulen, ska de inte bli civiliserade snart!

Kyrkklockan ringer och Anci (som är lugnare än vad jag är) hör att den bara slår sju slag… Vi går alltså på svensk tid som är en timma före lokal tid…

Vi kommer smått slokörade in på restaurangen 19:05 (lokal tid), 25 minuter före beställd tid och får vårt bord. I vanlig ordning är vi först in i en tom restaurang, vilket iofs inte saknar sina fördelar.

Vi får först in en förrätt bestånde av smält (lokal) ost, honung och valnötter. Delikat.

Vi beställer in en huvudrätt bestående av grillad grisfile av den lokala svarta rasen (Porco Preto) med två tillbehör, dels ris med morötter och dels fritterade potatisskivor. Till detta får ägaren välja vinet och det blir ett lokalt vin från den (enligt ägaren) varmaste orten i Portugal, en ort i södra Alentejo som i somras ett par gånger uppmätte temperaturer på över 50 grader.

Ägaren ägnade ett bra tag åt att övertyga sig om att vi visste vad vi beställde eftersom detta är en väldigt fet rätt.

(Ägaren var en stor personlighet som innan restaurangen fylldes med infödingar vid niotiden diskuterade diverse saker med oss, t ex beskattningen på bilar, vin, mat och arbete i Sverige jämfört med Portugal, superhjältar i England som skär bort hjullås på felparkerade bilar, eventuella framtida karriärval (där yrkesmördare var ett alternativ eftersom han älskade att skära i saker), lagefterlevnaden i Portugal (som är dålig) avseende livet i allmänhet och trafiken i synnerhet och mycket mer. Bl a ansåg han Spanjorerna vara ett extremt laglydigt folk jämfört med Portugiserna… Allt detta naturligtvis förutom de mer normala diskussionsämnena på en restaurang typ mat & vin.)

Vinet var OK. Det uppvisade enligt min mening en karaktär som påminde om det som sägs om viner utsatta för “The Douro bake” (googla detta ni som vill) men det matchade maten på ett bra sätt. Det var inget vin jag skulle köpa med mig hem men för 14€ var det klart OK.

Maten var faan i mig sanslöst god! Efter en tugga var det bäst att luta sig tillbaka och låta eftersmaken snurra runt i munnen och återfödas ett par gånger innan man vågade sig på nästa angrepp. Enligt vårt traditionella sätt att se på fett skulle ingen av oss servera detta hemma medan allas vår Doktor Annika Dahlqvist skulle jubla. När man okulärbesiktade köttet såg det ut som rent fett men så snart du fått det i munnen så glömde du allt annat. Gudomligt är det enda ord vi kan komma på. Anci är en fetthatare av rang men detta kött bevakade hon med sitt liv.

Vi diskuterade vilka kryddor de använt för att få köttet så smakrikt men på förfrågan visade det sig att de bara använde salt… (Anci var naturligtvis på rätt spår. Goes without saying.) Köttet i sig var så smakrikt att mer än så inte behövdes.

Till detta passade riset med morotsbitar absolut bäst. Den friterade potatisen (som enligt ägaren var det vanligaste valet) var iofs jättegott men var en sämre kombination enligt vår mening.

Denna rätt kostade 9€ per person…

Efter en sådan njutning kan man bara inte lämna etablisemanget utan en dessert. På ägarens rekommendation valde vi en dessert vid namn “Salami”. Detta var alltså inte en korv utan en rätt med ingredienserna choklad, bischiotti, smör och grädde tillagad av ägarens partners mor (mao klart hemlagad och enligt ägaren aldrig lika från gång till gång). Till detta fick vi en lokal mint-liknande likör gjord på ett lokalt gräs som växer vilt kring flodstränderna.

Efterrätten var (naturligtvis) också delikat. Det enda man kan göra är att citera den store Ingemar Stenmark. “He’ gå’ int å förklar för dom som int begrip”… Det måste faktiskt upplevas. Anki har fått ingredienserna (tyvärr inte propotionerna, dessa vet bara modern) så det blir väl till att experimentera när vi kommer hem. Anci tyckte att likören funkade till desserten, personligen anser jag nog att en 15-20-årig Madeira på Malvasia skulle fungera bättre.

Efter detta måste vi bara ha en espresso och en bagaceira (den lokala grappan). Vi betäller och får in varsin Cognacskupa med åtminstone 10 cl ren sprit vardera. För att få i oss denna iofs väldigt goda bagaceira måste vi beställa in ytterligare en (delikat) espresso. Vi satt nog och drog på avecen drygt en timma.

Summan för denna middag blev 53.50€. Fyra espresso kostade enligt kvittot 3€ totalt. Jag tillkallade tom kyparen för att påpeka att de missat att addera ett par poster till notan men svaret blev att han hade kollat med ägaren och att denna nota var korrekt. I motsats till gårdagskvällens kypare fick han en (för oss) rundlig dricks…

När vi lämnade restaurangen kom ägaren efter oss ut på gatan och tackade (mig) och pussade (Anci) och hälsade oss välkomna åter. När jag påpekade att notan var väl modest blev svaret: ” You are in portugal now, my friend”.

Imorgon ska vi nog äta på en annan restaurang (pga ren nyfikenhet) men vi ska tillbaka till Time Out efteråt för att lysna på Fado plus att Anci vill ha en Mojito. Ibland är livet gott att leva.

Ikväll blir det Time Out. Ja, vi ska alltså äta på restaurangen med detta namn…

Första hela dagen som turist. Hyggligt human temperatur, 20-25 grader med svaga vindar som svalkade skönt.

Evora är en trevlig, lite sömnig, gammal stad där studenterna från det lokala Universitetet verkar vara de enda som lever om. Idag verkade de ha någon form av inspark.

Som på Madeira verkar folk ha hur mycket tid som helst om man frågar om något. Vi blev kvar i en vinbutik bra mycket mer än en timma när innehavaren, efter att vi diskuterat portugisiska viner i fem minuter, absolut skulle visa oss sin närbelägna vinkällare. Innehållet i de källaren ville både jag & Anci ha: Lådvis med Barca Velha av olika årgångar, de flesta, om inte alla, av toppvinerna från Alentejo samt tappningar jag inte visste fanns. Han tipsade också om några odlare som jag inte hade en aning om och det är väl en klar risk att det blir några köp baserade på hans rekommendationer. Vi ska tillbaka dit senare i veckan…

Anci har hittat en massa klädaffärer som tydligen är oerhört intressanta plus att de har gott om butiker som säljer handväskor, paraplyer, tofflor mm gjort av kork och dessa verkar ha en magnetisk dragningskraft, okänd för den samlade vetenskapen.

Betydligt mer intressant (åtminstone för mig) är att jag hittat ett antal olika årgångar av Vila Santa…

Vi kom till Evora strax efter sju nu ikväll efter en trivsam och lugn dagstripp på 950 km, checkade in, gjorde vår aftontoalett och kastade oss ut på stan för att få i oss någon mat. Efter att ha okulärbesiktat ett antal ställen valde vi ett litet trångt plejs på en sidogata. Vi får ett bord mitt i lokalen (och då menar jag mitt i) och beställer pork nånting (Anci beställde) med ett rödtjut från Evora (Cartuxas basvin, som jag beställde).

Kyparen hamnade på min shitlist efter jag bett att få byta till ett hörnbord som blev ledigt. Han nekade med motiveringen att det var ett bord för sex personer varefter han gav halva bordet till en inföding som kom in och beställde en öl och satte sig att se på Lissabon-derbyt på storbildsteven… Han fick ingen dricks…

Trots allt måste jag erkänna att jag faktiskt övervägde att dricksa lite när maten kom in. Köttet (enligt Anci var det fläskfile med benet kvar) gav mig flashbacks från den enda gång jag ätit Bistecca Fiorentina. Kryddingen var grym och inte ens Anci kunde räkna ut vilka kryddor det rörde sig om. Anci satt och gnagde sönder benen för att få i sig det sista av smakerna och då har jag inte ens nämnt riset och den friterade potatisen. Denna rätt kostade 10€ per person…

Vinet då? För att GM inte ska kunna gnälla på att jag inte vet vad vi druckit kommer länken här: http://www.cartuxa.pt/Pdf/Pdf_Vinhos/EAcs_Tinto_En.pdf. Det hade en annan etikett här dock men enligt flera länkar är detta det vin vi drack. Saftigt men ändå med en viss stadga i botten. Klart drick- och njutbart för 11€ men inget jag kommer att köpa hem.

Som åtminstone Roger räknat ut hoppade vi över mellanlandningen i Madrid och åkte direkt till Evora. Efter Paris kände Anci att hon fått nog av att köra runt europeiska huvudstäder…

Vi åkte från Ciboure till Haro i Rioja och det var första gången jag åkt på en motorväg där jag inte lyckats hålla hastighetsgränsen. Det kanske vid en första genomläsning inte förvånar vissa av er men jag lyckades alltså inte köra så fort som var tillåtet (120 km/tim)… En så krokig motorväg som efter den Spansk-Baskiska kusten har jag aldrig råkat på.

Vi kom till Haro i Rioja klockan nio på söndagsmorgonen, det var +9 grader, allt var stängt och vi hittade inte en enda mack att tanka på. Ingen bra start att tvingas åka tillbaka en mil norrut för att tanka…

När vi hade åkt runt i Haro en stund och tänkte åka därifrån visade det sig att Bodega Muga hade öppnat och naturligtvis droppade vi in. En grym traditionell Gran Reserva 2001 fick oss att genast bli mer postivt inställda och naturligtvis följde ett par flaskor med oss därifrån.

Vi lämnade Muga och ställde in siktet på Potugal men eftersom Bodega Roda (som vi måste passera) hade öppnat droppade vi naturligtvis in där också… En delikat modern 2005 Roda 1 Reserva plus lite olivolja halkade (tyvärr) med innan vi var klara.

Rioja finns numera på AttResa-listan… Det lilla vi såg var våldsamt vackert, de få människor vi träffade var väldigt trevliga och de få viner vi smakade var jättegoda.

Generell måste jag säga att Spanien är det mest faschinerande land vi kört bil i. Det finns ingen del av detta land som är tråkig, från norra Spaniens berg via högplatåns enorma vidsträckta oändlighet till södra delens korkeksskogar och olivlundar är det ett sanslös upplevelse som gör dig till en klart ouppmärksam chaufför. Man förstår varför de spelade in westernfilmer här tidigare. Både jag och Anci satt och väntade på att indianerna skulle storma ned mot AutoPistan med pilarna vinande…

Vi stannade till på en sunkig mack med ett kafe där vi tog en kaffe (utsökt!) och en macka (Ancis var utsökt, min var torr). Vi fick en känsla av att gå in på en salooon i mellanvästern där alla skulle tystna och vända sig om mot oss när vi kom in. Nu hände inte det men ni förstår känslan. När vi satt där inne kom två MC-poliser in och tog varsin kaffe och surrade med lokalbefolkningen (vissa var som hämtade ur den sista färden) som satt och drack öl med bilen utanför. När de suttit där en stund kliver en ung kille ut ur köket iklädd full motocrossutrustning. Han passerar framför poliserna, går ut genom dörren, grenslar sin Suzuki motocross-motorcykel (oregistrerad 450 fyrtakt) som står parkerat vid huvudingången, startar och försvinner förbi pumpar och parkerade bilar ut över sädesfälten med fulla varv. Ingen av poliserna reagerar ens…

Vid ett annat tillfälle passerade vi en klunga tävlingscyklister på motorvägen…

Som sagt, Spanien är ett läckert land.