Portugal 2010

När vi kom till Tarlant tog Micheline (mamma i familjen Tarlant) mot oss och gav oss en genomgaang av den mycket moderna anläggningen.

Därefter vidtog en provning som ett urval av deras skumpor. Vi fick prova hälften av deras 10 cuveer med Cuvee Louis som toppnummer. Speciellt imponerade deras Rose och Prestige 1998, naturligtvis tillsammans med Cuvee Louis.

Vi köpte mer skumpa här än paa naagot annat ställe. Bland annat följde en flaska vardera av deras prestigecuveer La Vigne d’Antan (100% rotäkta Chardonnay) och La Vigne d’Or (100% Pinot Meunier) med hem.

Vi har faatt ett nytt favorithus…

Tack aaterigen till Joel paa Moestue för att ha arrangerat detta besök.

(Skrivet paa ett tyskt tangentbord utan svenska tecknet a med en prick över…)

Efter natten i granitkaret hos Niepoort var det lite svårt att komma ur sängen i tid för vårt besök på Vale de Mendiz och det i kombination med att Niepoort håller en låg profil utan skyltningar gjorde att vi kom 20 minuter för sent.

Nu var det inga problem. Olivia och Nick hälsade oss välkomna, ursäktade att de pga hög arbetsbelastning inte kunde ta hand om oss. Istället fick vi Joe Swick, en praktikant från Oregon, som guide.

Joe, som gör sitt första år i den gamla världen, är oenologutbildad i Oregon och har sedan 2003 arbetat i Oregon, Napa, Australien och Nya Zeeland och ska nästa år vidare till Ceretto i Piemonte (Italien). Med hans egna ord så “existerar han inte i några register” (dvs han är en illegal invandrare…) och arbetar för mat, husrum och några få euros i månaden bara för att få erfarenhet och något att skriva i sitt CV. Han hävdar att Niepoorts sätt att göra viner är totalt olikt allt han tidigare upplevt.

Jag kan tillägga att det för oss är känns jättebra att som omväxling få en i grunden engelskspråkig värt då vi på detta sätt undviker onödig språkförbistring.

Joe visade oss sorteringsbordet och identifierade olika druvor i lådorna åt oss (han klarade vissa men definitivt inte alla).

Vi gick vidare ned till jästankarna somi princip var av samma typ som i Quinta de Napoles, bara färre och mindre. Joe förklarade hur de arbetade med dessa och vilka kompromisser som behövde övervägas för att få logistiken att fungera.

Vi gick vidare till lagringslokalen för faten som innehåller vinet som kanske (jag skriver kanske) kommer att ingå i Charme 2010, Niepoorts eget Burgundiska vin. Detta är en förvånansvärt liten lokal som i normalfallet bara innehåller ca 80 fat av barriche-storlek. Här får vi då börja prova. Vi testar vinet ur fem fat, från det äldsta fatet (tre veckor gammalt) till det yngsta (tre dagar gammalt). En sån skillnad det var mellan faten… Vi frågar hur många av dessa fat som kommer att bli Charme och joe berättar att Dirk provsmakar alla fat och normalt set godkänns bara ca 50%. Resten går vanligen in i Redoma Tinto.

Vi gick sedan vidare in i den vanliga jäshallen där de lagrar portvin. Där får vi smaka tre fatprover av Niepoorts vingårdsbenämnda Portvin Pisca, från fyra dagar gammal till 10 dagar gammalt. Fantastiskt hur ett så ungt portvin kan smaka så fantastiskt gott! Och så olika! Olivia kom förbi och sade att de troligen kommer att deklarera 2010 som ett Vintage year och om nu (mot all förmodan) The port Wine Institute inte godkänner detta (vilket de i princip alltid gör) så kommer vinet att ingå i husets Ruby eller Tawny port.

Vi står kvar och diskuterar diverse saker med Joe, t ex skillnader att arbeta på Quinta de Napoles (normalt 09-02 sju dar i veckan under skörden) och Vale de Mendiz (normalt 09-22 sju dar i veckan under skörden), skillnaden mellan att arbeta i gamla och nya världen (som natt & dag, nya världen är reglerad vad det gäller arbetsvillkor, gamla världen är definitivt inte reglerad), hans syn på Dirk Niepoort (“a genious, a seeker and a very generous man”. Bara att hålla med) och många andra saker. Det slutar med att vi utbyter majladresser för att kunna hålla kontakten i framtiden.

Vi går till kontoret (en barrack på 2*6 meter) för att tacka Olivia och Nick. Vi gör detta, de vanliga kindpussarna utbytes (jag vågar inte prova detta men vänta bara till nästa gång då jag fått träna) och Olivia säger “Men vill ni inte stanna på lunch, Dirk kommer också.”
“Eh, ledsen, men vi har tyvärr andra appointments.”
“Men det är inga problem. Please come.”
“Sorry, men vi har bara tre hela dagar i Douro och vi ska försöka flytta en avtalad vinprovning från imorgon (lördag) till idag så att vi kan ha morgondagen fri för att se lite mer av dalen.”
“Oh, I’m so sorry.”
“Ja, vi är också ledsna men vi måste försöka se lite mer av dalen än vägarna mellan Pinhao och Dirk Niepoorts Quintas.” (Ok, detta sa vi inte men det var i princip andemeningen i vårt försvarstal.)
“Ni har varit helt underbara och vi hade aldrig förväntat oss ett sådant mottagande och en sådan gästfrihet i våra vildaste drömmar. Ni är helt fantastiska” (Ok, detta sa vi faktiskt och menade det också till 100%.)

Med en gnagande känsla av att vi tackat nej till något fantastiskt men att vi trots allt gjort rätt lämnar vi sedan Vale do Mendiz och åker tillbaka mot Pinhao.

Det känns som att vi lever i en dröm och att vi snart ska vakna…

Som de svenskar vi nu en gång är anlände vi till Quinta de Napoles 19:50, tio minuter före utsatt tid. Vi smyger lite stillsamt ned till samma rum där lunchen intogs. Där ser vi att det är dukat för sex personer samtidigt som det redan står sex tyskar där. Hur ska detta gå ihop…

Dirk Niepoort kommer in, säger hej, langar över en magnumflaska Tiara 2009 (deras vita andravin) till mig och säger åt oss att gå neråt anläggningen. Var ska vi gå, frågar jag naturligtvis. Svaret blir: “Du hittar…”

Det är bara att greppa pavan och gå i den riktning Dirk pekat. Nedför några trappor (av skifferskivor, naturligtvis) och till slut kommer vi ned till den stora matsalen. Där är ett tiotal människor samlats utanför de stora glaspartierna, de flesta är tyskar och alla har ett glas i handen.

Vi levererar magnumflaskan till den första person som ser ut att vilja ta vårdnaden över den och presenterar oss för några tyskar. Efter lite allmän konversation frågar vi lite försiktigt vad som gäller och får till svar att det bara är att testa det du kan hitta, ungefär.

Naturligtvis hämtar jag då två glas, hittar en karaff med något väldigt läderfärgat och häller i. Det är gott. Delikat… Får senare höra att det är en 90-årig Tawny Port…

Vi konverserar vidare med framför allt några av tyskarna. Nu har skaran växt till drygt 15 personer och några av de som deltog på dagens lunch har också dykt upp: Kanadensaren, Australiensiskan, Gabi (vår värdinna från idag), Luis (som inte är importör utan visar sig vara vinmakare på Quinta de Napoles) samt 15-åringen med bakvänd keps (som visar sig vara Dirks yngste son).

Två karaffer med rödvin bärs ut på terassen. Det är Niepoorts röda toppvin Batuta av årgång 2004 och 2005. Portvinet (som vi i detta läge inte vet åldern på) elimineras och Anci tar det äldre och jag förser mig med det yngre. För att inte tvingas skriva en roman så nöjer jag mig med att skriva att båda var goda men på olika sätt… Anci föredrog 2004 medan jag föredrog 2005.

Konversationsfasen fortsätter, klockan är över nio, det droppar fortfarande in folk och konstiga flaskor verkar dyka upp från olika håll. På ett bord inne i lokalen står fyra öppnade flaskor. Det är fyra Bourgogner från 1990 och 1991 (se bild nedan för närmare beskrivning av vilka). Anci doftar på dem och smakar på någon (eller några…) men slutsatsen blir att Batuta är godare…

Det visar sig att ett tyskt par (jag hamnar bredvid kvinnan vid bordet) tagit med sig dessa för att öppna precis vid denna middag.

Andra flaskor av okänt ursprung dyker upp i händerna på okända människor och vin serveras i glas åt höger och vänster. De flesta av tyskarna verkar känna varandra och i princip alla verkar känna Dirk väl. Vi håller oss lite på vår kant i detta läge, nöjda med att suga på Batuta, som bara växer i glasen.

Framåt klockan tio går vi då till bords, med fri placering och i hög stämning. Jag fick en mycket trevlig tysk kvinna (från en by i Ruhr som hon refererade till som “The bellybutton of the world”…) vid min sida medan Anci hade en tysk gentleman på sin andra sida. Mittemot mig satt vår värdinna Gabi och berdvid henne, snett mittemot mig, hade vi Luis, vinmakaren på gården. Mittemot Anci satt Olivia, vinmakare på Dirks andra gård, Vale de Mendiz, och bredvid henne sitter Nick Delaforce, manager för Vale de Vendiz och ansvarig vinmakare för portvin. Nick är född i England men en del av Delaforce-släkten som fram till 70-talet hade ett portvinshus i eget namn. Detta hus är nu sålt (vet inte var det nu ingår) men Nick är fortfarande kvar i branchen.

Vi hämtar maten vid ett bord i lokalen och jag ser att de två karafferna med Batuta fortfarande finns kvar ute på terassen. Naturligtvis passar jag på att förse mig och Anci. Andra dricker Bourgogne och det finns säkert en hel del konstiga saker i glasen hos vissa…

Konversationen flyter och en flaska Mersault 2007 passerar förbi. Det var gott. Måste köpa mer vit Bourgogne…

En omärkt magnumflaska dyker upp på bordet en liten bit från Dirk (som sitter tre stolar från mig på samma sida bordet). Jag lokaliserar ett oanvänt glas (Riedel så klart…) reser mig upp och utnyttjar mina långa armar för attt nå magnumpavan. Jag får då en applåd av Dirk. Min första tanke är att nu måste jag väl ändå ha gjort bort mig på något sätt… Inte då.

“Utmärkt! Nu beter Du dig väldigt osvensk. Du tar för dig utan att be om lov. I like that. That’s the spirit!”

Stärkt i anden häller jag upp och, jodå, det är naturligtvis helt delikat. Det visar sig vara Charme 2008, Niepoorts andra röda toppvin, gjort i en mindre kraftfull men mer elegant stil. “My Burgundian wine” som Dirk sa.

Resterna av lunchens Moscatel 1916 dyker upp eftersom bara några få av oss varit med under dagen. “This wine are old news for the Swedes so they dont get any”, som Dirk skrattande sa. Naturligtvis dök ett glas upp framför oss ändå…

Ostbrickan (med samma sammansättning som under lunchen och minst lika delikat) dyker upp och i samband med det dyker två karaffer med portvin upp. Gabi hämtar nya glas till samtliga och en (inte så) tyst provning inleds. Nick, ansvarig för portvin som han är, deklarerar snabbt att detta är vintage Port, “one old and one older”. Vi är ganska tysta i detta läge…

Båda vinerna är naturligtvis helt delikata. Doften är bättre på det äldre men smaken är bättre på det yngre. Det visar sig vara en 1975 och en 1950-någonting. Vi lyckades aldrig få veta exakt årgång på det äldre portvinet men det var inte riktigt så att vi brydde oss heller…

Ett av mina mål med denna resa var att få smaka lite äldre Vintage Port men efter Porto hade jag gett upp. Nu är detta mål uppfyllt. Att få dricka en Vintage Port som är äldre än vad jag är och som smalar helt gudomligt, det hade jag inte vågat hoppas på…

Dirk, klart glad i hatten, kommer över och sätter sig med oss och frågar om allt är OK. Har Julia Roberts läppar? Vi snackar lite om vinerna och dagen och han föreslår att vi ska ta ett snack med Olivia eller Nick för att arangera en visit på Dirks andra vingård, Vale do Mendiz, där man gör Portvin samt rödvinet Charme. Dirk tycker att vi, efter att ha sett “the space station” Quinta de Napoles, ochså bör se en mer traditionell Quinta. Vi tar honom på orden och bokar med Olivia upp ett möte till 10:00 dagen efter.

I detta läge är alla nöjda och glada. Stämningen är hög, inte på grund av att vi druckt mycket utan på grund av att vi druckt gott. Jag tror inte att jag fått i mig så mycket som motsvarar en flaska vin på dessa fyra timmar men kvaliteten på det jag druckit är obeskrivlig…

Nu reser sig alla upp ty nu ska det trampas vin. Klockan är över midnatt för guds skull och det finns 90-årig tawny, gammal fin Vintage Port och högklassiga röda viner på bordet?? Är ni galna?? Det sa jag iofs inte men nästan…

Nu sätter “Operation övertala Svensken att kliva i tråget” igång. Gabi erbjuder sig att skaffa fram kläder. Dirk hävdar att alla som inte trampar måste betala 300€ per person för middagen men börjar asgarva när jag halar upp plånboken… Ett par tyska kvinnor gör sitt bästa men till slut ger de upp och försvinner till Lagares-rummet.

Jag och Anci sitter kvar, ensam vid vår bordsända och diskuterar om vi ska avrunda när Dirk släntrar över och sätter sig mitt emot oss och börjar prata.

Som ett brev på posten kommer också hans entourage och slår sig ned. Nyss var vi ensamma och nu är vi sju personer, naturligtvis med Dirk i centrum. Det är ett antal personer som hänger på Dirk Niepoort som iglar. Vill man hitta dem är det bara att hitta Dirk…

I detta läge är vi Dirk med Dirk Niepoort…

Vi sitter nu och njuter av högklassigt vin från fem olika glas, bordsvin och Port, och lyssnar på en Dirk Niepoort som, glad och smålullig, lägger ut texten vilket hårt liv det är att verka som vintillverkare och vad svårt det är att hitta pålitligt folk att arbeta med. Bredvid sitter hans vinmakare Luis och flinar…

För att beskriva känslan just då måste jag använda ett citat ur en engelsk film. “Surreal but nice”… Livet är gott att leva och kan fortfarande bjuda på överraskningar… Det är frågan om det blir bättre än så här.

Där och då, just i den stunden, bestämmer jag mig. Herregud, ska man någon gång fottrampa druvor i Douro, kan det då finnas något bättre ställe att göra det på än hos Dirk Niepoort? Så jag säger det högt vid bordet och Dirk flyger upp och säger: “Splendid, låt oss se om vi kan hitta några kläder åt dig!”

Gabi, vid dagens visning lite reserverad men nu en helt annan person, tar med mig in till kontoret och ger mig två tshirts och något som liknar en kockmössa. Sedan följer hon mig till lagares-rummet (en egen byggnad faktiskt). Där är det bara att strippa ned till kalsongerna (vita, rena och utan hål gudskelov), dra på tshirten och kockmössan (ett krav tydligen även om en av de tyska kvinnorna trodde att Dirk gjorde detta för att djävlas med oss turister…), tvätta fötterna i ett speciellt kar och sedan kliva i.

Hur ska man beskriva känslan av att fottrampa druvor? Jag tror att jag inte ens försöker utan bara säger att ni får åka hit och prova själva… Jag trampar runt i det som ska bli Redoma Tinto 2010 ett tag (fråga Anci hur länge, jag har inte en aning) tills Anci påminner mig om att vi har en bokad visit 10:00 imorgon (samma dag faktiskt) och att hon skulle behöva sova lite innan…

Så jag kliver, lite motvilligt faktiskt, ur granitkaret, tvättar benen noggrant, tackar Dirk för kvällen som varit, tar adjö av alla andra och vandrar barfota, i mina vita Dressman-kalsonger och en Niepoort-Tshirt (tyvärr nu något rödfläckad) upp till bilen. Anci (som förlorade slantsinglingen) kör genom mörkret de 15 kilometrarna tillbaka till Quinta de la Rosa.

Vilken dag…

Kom nyss hem från Dirk Niepoorts middag, iklädd enbart kalsongerna och en Niepoort-tshirt…

Vad har då hänt? Vad var detta för middag? Tyvärr får ni vänta på svaret till imorgon eftermiddag då jag har ett starkt behov av att sova just nu… Vi har en appointment på Dirk Niepoorts andra Quinta imorgon 10:00.

Kommentar med bästa förslag på vad som kan ligga bakom denna smått oglamorösa entre belönas med lokal ära och berömmelse.

Vi anlände till Dirk Niepoorts gård Quinta de Napoles 12.05, 5 minuter efter utsatt tid pga att Herr Niepoort håller en mycket låg profil och inte gärna skyltar med var han håller till. Inte ens de infödingar vi frågade efter huvudvägen, ca 5 km från Quintan, visste var denna gård låg. Inte heller finns det ens en liten mässingsplakett vid infarten som visar namnet på gården eller ägaren.

För er som inte är så nördiga på vin så är Dirk Niepoort (se foto nedan) den kanske mest kände vinmakaren i Portugal, en ikon i Dourodalen och någon alla, precis alla, som arbetar med vin i Portugal verkar känna till.

Vi träffade, efter att ha letat lite, vår kontaktperson Gabi, som verkade lite förvånad över att se oss där. Hon ursäktade sig och gick in på kontoret och sedan var det inga problem. Misstänker att hon kontrollerade sin kalender…

Efter att ha gått igenom the basics (filosofi, historia osv) tog Gabi med oss ned i de hypermoderna produktionslokalerna. man kan verkligen inte kalla detta källare…

Produktionslokalerna (invigda 2007) var byggda i nivåer så att man minimerade behovet av pumpar utan lät gravitationen göra jobbet istället.

Man använder öppna tankar i rostfritt eller små ekfat för jäsning av röda viner och slutna tankar i rostfritt eller små ekfat för jäsning av vita viner och rose. Druvor avsedda för Portvin och en mindre del av druvorna avsedda för de bättre röda bordsvinerna fottrampas i moderna granit-lagares försedda med kylslingor och bottentömning. Utöver detta hade man också vissa lagares som var försedda med “robotic feet”, automatiska fottrampningsmaskiner som härmar den mänskliga fotens skonsamma sätt att pressa druvor. Dessa fick dock inte se, jag tror att de fanns i en annan anläggning i närheten som var specialiserad på Portvin.

Som vi förstod det (det är alltid en risk för språkförbistring åt båda håll) var alla jästankar försedda med hydraliska “plungers” dvs attiraljer som automatiskt trycker ned skalhatten för att maximera extraktionen av färg, tanniner, smakämnen osv.

Vi gick sedan ned till fatlagret och på vägen dit träffade vi den store Dirk Niepoort med ett mindre sällskap. Vi skakade hand och utbytte några artiga fraser och gick sedan åt olika håll. OK, kul att få se honom åtminstone, det hade vi inte räknat med.

Nere på fatlagringsnivån fick vi smaka direkt ur faten för 2009 Batuta och 2009 Charme, firmans två röda toppviner. Vinerna är gjorda på “i princip” samma druvmaterial (olika vingårdar dock) men som är väldigt olika varandra. Fantastiska viner (som kostade 100€ per flaska inne i Pinhao. De brukar vara billigare i Sverige…)

Sedan gick vi vidare till den i förväg erbjudna lunchen. Betänk att detta inte var något som vi bett om utan detta var deras förslag när vi bokade detta besök. Vi går in i matsalen och där står Dirk Niepoort och kyler en flaska Redoma Branco Reserva 2009. Vi är långt ifrån säkra på vad som kommer att hända nu men blir efter ett par minuter tilldelade ett par platser och Anci får Dirk Niepoort till bordet.

Vi är totalt 14 personer vid bordet och då ingen presentation sker så vet vi bara vilka vissa av dessa personer är. Det är alltså Dirk, hans mor, möjligen hans far, en ung tysktalande kille (15 år?) med bakvänd keps (som själv häller i vin i sitt glas med viss regelbundenhet), vår värd Gabi, En australiensisk kvinna (30 år?), en Kanadensisk man (32 år, han sa det när han diskuterade med kvinnan…) som tydligen arrangerade middagar mm för Dirk när han besökte Kanada, en Portugisisk (tror vi) vinimportör, fem anställda (tror vi) och så vi två gamla Ådalsbor…

Dirk meddelar att detta är en speciell dag då det är hans mors födelsedag och därför ska de börja med Champagne. Han meddelar ochså med ett skratt (möjligen framför allt riktat till oss) att vi inte får räkna med att dricka hans egna viner under lunchen…

Den Portugisiske importören (Luis?) börjar alltså med att öppna en R&L Legras Champagne, häller i åt Anci och kvinnan from down under och Anci deklarerar genast skumpan som korkskadad. Bra början…

Alla andra enas om att så är fallet och Dirk hämtar genast den kylda Redoma Branco Reserva 2009-an och häller i. Detta vin har jag velat köpa ett tag (det har inte funnits i Sverige på ett par år) och nu vet jag att jag kommer att göra det bara jag får chansen…

Nu börjar en lustiger dans… Till förrätten (en obestämbar soppa med kål i som slank ned utan några kväljningskänningar. Det var alltså gott…) seglade flera flaskor runt bordet. Förutom Redoma Brancon ovan var det en Gruner Veltliner (TJ: vitpeppar!) och en Albarinho från Spanska Galicien.

Till huvudrätten (vit fisk med bönsallad, enkelt & gott) serverades Vertente 2003 & 2004 samt Redoma Tinto 2005. Alla var goda och på något sätt stöpta i samma form men Redoman hade ett djup och en komplexitet som Verdente i viss mån saknade.

Mellan huvudrätten och osten fick vi en vit 1963 port (mest lik en Madera Sercial, väldigt oxiderad) och en 1916 Niepoort Moscatel (Dirk skickade runt bottensatsen i ett glas och det luktade som något från städskåpet… men vinet var fachinerande).

Ostbrickan var grym. En Serra de Estrella som gröptes ur med sked (inga knivar här inte!) och till det tre syltsorter (tomat, pumpa och något annat). Till detta drack vi Niepoort Pisca 2007 Vintage Port (Niepoorts första vingårdsbenämnda Vintage Port) och Niepoort 10 year old Tawny Port. Pisca imponerade på mig, kan jag säga…

Sist av allt bars en födelsedagstårta in och alla började sjunga ja må han leva (naturligtvis på potugisiska) för Mamma Niepoort. Det var bara att hänga på av herrans lust.

Längst ned i mitten av bilden ser ni glaset med sediment från 1916 Moscatel och strax bakom glaset ser ni flaskan…

Vi satt kvar ett bra tag kring bordet och surrade om allt och inget. När vi till slut (efter 2,5 timma) ser att folk börjar bryta upp från lunchbordet (som vid det här laget är belamrat av flaskor) tackar vi för oss och då säger Dirk: “Do you have any appointments for tonight?”
“Eh, no, not yet” (eftersom vi inte kunnat boka bord på förmiddagen eftersom vår utvalda restaurang var stängd).
“You are welcome to dinner tonight, if you like.”
“Well, yes of course” blir vårt något småchockade svar.
“But you have to be here at 8 o’clock. But since you are Swedish I suppose this will not be any problem…” (följt av ett skratt).

Så nu ska vi äta middag på Quinta de Napoles också…

Mycket hände under detta besök och vi är fulla av intryck (från vin, mat och människor) som vi ännu inte hunnit sortera och katalogisera. Jag misstänker att det kommer att ta några dagar att komma ned på jorden. Visst ja, vi ska ju dit ikväll igen…

Jag vet inte hur man ska kunna visa tillräcklig uppskattning till Joel på Moestue som anordnade denna visit.

Eftr att vi testat Mealhadas specialitet (se nedan) åkte vi ut till Luis Pato, kungen av Baga. Luis Pato håller till ca 17-18 km utanför Mealhada men med de vägar de har därute (som får Norges vägar att likna Autobahn i jämförelse) tog det en nästan en halvtimma att at sig dit.

Vi kom dit 13:45 och inte en människa syns till. Vi går runt, fotar lite och inspekterar traktens ödlor innan jag ca 14:00 ringer Herr Pato (som betyder “Anka” och är orsaken till att alla etiketter innehåller någon art av denna fågelfamilj). Han svarar, ber såmycket om ursäkt då han är på lunch “with a japanese girl” men ber oss söka upp Susanna som ska få ta hand om oss tills bossen själv är på plats för vinprovningsdelen.

Susanna är väldigt trevlig och talar hyfsad engelska. Hon påpekar snabbt för oss att det kostar perngar att prova viner och jag säger OK, med antagandet och förhoppningen att denna lilla detalj ska lösa sig när bossen är på plats.

Susanna tar med oss ned i källarna och går igenom hela sortimentet. Vi har också en roande diskussion om Portugisiska namn och vad de betyder. Luis Figo (fotbollsspelaren) heter egentligen Lars Fikon och författaren Paolo Coelho rätta namn är Paul Kanin. Så nu vet ni det…

Vi får se Bossens privata källare och sedan skall provningen till att börja. Jag påpekar då stillsamt att Bossen i telefon sagt att han ska leda provningen när han är tillbaka. Detta verkar Susanna ta allvarligt på så hon ringer honom och efter detta samtal är alla tankar på att vi ska betala för något borta ur ekvationen.

Susanna börjar med att öppna ett antal av de Espumante (mousserade) som tillverkas och det mest intressanta mousserande är ett rose gjort på 100% Baga.
¨
Sedan går vi över till firmans vita viner, där hon direkt korkar upp Vinha Formal, toppvinet. Detta har vi druckit ett antal flaskor av hemma och det är väldigt gott. Vi köper också med oss en pava hem senare.

Så kommer vi då in på det som vi från början sett som huvudnumret: De röda… Susanna öppnar först Rebel 2009, ett vin på 100% Baga som är avsett som ett entry level-vin för de yngre vindrickarna. Gott men inget för oss, direkt.

Sedan tar hon fram Vinha Pan 2005 (finns på Bolaget till det facila priset av 374 kr). 100% Baga med en nästan nebbiololik doft. Detta gillar både jag och Anci skarpt.

Nu kommer plötsligt Luis Pato in som en virvelvind med en elegant japansk donna i släptåg och sedan är inget sig likt. Nu börjar den riktiga provningen…

Luis Pato är en fantastisk personlighet med en svada som knappt går att få stopp på. Han har starka åsikter om allt och alla och är inte rädd att uttrycka dem. Det var bara att hålla öronen öppna och låta sig ryckas med.

Efter en inledande diskussion medan vi fortfarande har Vinha Pan 2005 i glasen frågar han oss om vi har något emot att gå ned och prova lite direkt ur faten. Dum fråga… Vi går ned och börjar med att prova Vinha Barossa 2009. Fantastiskt gott vin. Han berättar att detta vin kommer från 90-åriga vinstockar som ger ytterst lite druvor per ranka. “It looks like a snake with a few grapes at the top”. När jag berättar att vi för några veckor sedan drack en Vinha Barossa 2000 blir han för ett ögonblick riktigt bekymrad och försäkrar sig om att vi dekanterade vinet ordentligt (1-2 timmar) först (vilket inte gjordes men det vågar jag inte erkänna) “because that wine is far too young to drink right now”.

Efter detta går han över och slangar upp vin ur ett annat fat. Det är Quinta do Riberinho Pe Franco 2009. “Pe Franco” betyder enligt Luis Pato “Foot free” och det handlar alltså om druvor som växer på egen rot (och inte är ympade på amerikanska rotstockar), ett unikum som han planterat i sandjord som ett experiment. Grymt gott! Trots att jag ska köra är det helt omöjligt att inte utnyttja varje droppe i glaset. Varje flaska kostar på gården 125€ och med tanke på att det är 100% Baga och bara ett år gammalt vore det fantastiskt att någon gång få veta vad det månde bliva av innehållet i detta fat… Nej, vi köpte inget…

Efter detta vin går vi upp igen och vår värd tar fram de senaste tillskotten i produktportfäljen, tre naturligt söta viner, ett vitt, ett rose och ett rött. Samtliga har en alkoholhat på 10-11% och har skapats av normala druvor (ingen ädelröta eller liknande) där jäsningen har avbrutits mha nedkylning med efterföljande klarning och lätt filtrering (tror jag, det var inte riktigt klart och det är en svår man att avbryta när han kommit igång). Han tror nämligen att det kommer att bli en efterfrågan på viner med lägre alkoholhalt och pga detta håller han (som konsult) på att ta fram ett portvin (från Douro) gjord på detta sätt.

Samtliga dessa söta viner var goda och intressanta (många viner är goda utan att vara intressanta…) och en flaska av varje följde med hem (det fanns inte många flaskor kvar i lager). Jag skulle också gärna vilja smaka ett vin av portvinsdruvor gjord på detta sätt, även om jag är ganska säker på att det inte får använda namnet Port.

Luis Pato är, som jag nämnt ovan, en rättfram och ärlig man som håller låda i oändlighet om inget stoppar honom. Några saker som han sa:

* Han skördar vissa av sina Baga-druvor i två omgångar. Den första skörden används till Espumante och den andra skörden till de högklassiga röda (Barossa & Pan). På detta sätt fär han en ökad mängd smakämnen till den andra skörden utan att alkoholen ökar på samma sätt som den gör om han istället skulle använda sig av grön skörd.

* Han kommer att öka andelen Espumante och minska andelen högklassiga röda. Detta gör han för att det är lättare att få avsättning för Esoumante även under svaga år och på så sätt får han in mer pengar så att han kan experimentera mera, t ex med söta viner, mer högklassig Espumante och även ytterligare planteringar av Baga på egen rot. Nyligen har de planterat rotäkta Baga på kalkjord och han väntar med spänning på att se om de överlever och hur druvorna i så fall är.

* Han hävdar hela tiden att han inte är någon vinmakare utan bara en kemiingenjör som gör vin.

* Han använder 750 liters fat av fransk ek av tre skäl:
1. De är billigare per liter vin
2. De ger inte så mycket tanniner till vinet vilket är bra då Baga-druvan i sig innehåller mycket tanniner-
3. Han kan sälja faten efter 3-4 år till Portvinsindustrin.

* Fråga honom för guds skull inte om hur druvor från rotäkta Baga smakar (det gjorde jag). “Varför skulle jag smaka på druvor? Det är något man gör i romantiska Hollywoodfilmer men har ingenting att göra med att göra vin” (plus tio ytterligare minuter i samma stil).

* Han gillar Jancis Robinson och Robert Parker men har inte mycket till övers för Mark Squires. Bl a citerar han en intervju med Mark S som gjordes i en Portugisisk vintidning där han på en direkt fråga lär ha svarat att Alentejo var den bästa vinregionen i Portugal därför att det var den enda region där de planterat CS, Merlot & Syrah.

Han sade naturligtvis mycket mer än så men det finns varken plats eller tid…

När vi lämnade huset bad han så mycket om ursäkt för att han inte kunna ta hand om oss på rätt sätt och lovade att han nästa gång vi kom skulle se till att det blev bättre. Detta sagt av en man som mitt under skörden givit oss dryga tre timmar och en oförglömlig upplevelse.

Återigen ett tack till Anders Callmer på Portucastas (www.portucastas.se) som arrangerat detta besök.

Det är ett hårt jobb att ha semester ibland…

Idag har vi besökt två vingårdar. På förmiddagen besökte vi Quinta do Carmo, en stor vinfirma som tidigare ägdes av Lafite Rotschild men som numera ingår i Bacalhoa Vinhos, so t ex gör Meia Pipa och Bacalhoa Moscatel du Setubal, som finns på bolaget.

När vi körde in på den ståtliga gården strax före 10 väntar två kvinnor på oss varav den ena åkt ända från Lissabon enkom för vårt besök. När vi konverserat en stund ansluter en vinmakare (“Hugo”) som guidar oss runt hela anläggningen och besvarar alla mina nyfikna frågor. Väldigt upplysande och intressant.

Sedan vidtar provningen där vi får börja med att prova “ofärdiga” viner, allt från must som jäst någon dag och därför bara innehöll någon enstaka % alkohol till fatprover av samma vin men från olika fat. En helt ny erfarenhet och något som ytterligare får mig att inse att jag aldrig vill arbeta med att göra vin….

Sedan öppnade de åtta olika viner som vi provade igenom där Quinta do Carmo Reserva 2005 (naturligtvis) var den bästa i stark konkurrens med Moscatel du Setubal 1999.

Som avslutning fick vi fyra flaskor vin i present, bl a den Moscatel Roxo 1999 (från en mörkskinnad klon) som i oktober släpps på bolaget för första gången.

Ett fantastiskt besök och ett mottagande som vi aldrig vågat hoppas på.

Efter detta intensiva besök var vi ganska möra (inte minst i smaklökarna) men eftersom vi hade ett annat besök inplanerat på eftermiddagen var det bara att bita ihop. What doesn’t kill you makes you stronger. It’s a dirty job but someone has to do it. Unt so weiter…

Så vi åkte upp till närmsta stad (Estremoz) och hittade, hör och häpna, en restauranginnehavare som talade engelska. Efter att fått i sig kaffe och en skinkmacka (jämför nu inte med SJ:s skinkmackor, är ni snälla!) kände vi oss redo för nästa anhalt. Quinta do Mouro (http://www.portugisiskaviner.se/producenter/quinta-do-mouro/).

Efter att tragglat oss fram på den dåliga men gudskelov inte så långa vägen till gården hälsas vi välkomna av sonen i huset, Luis Louro, som också har sin egen gård, Alento, en bit från föräldrarnas gård. Han tog med oss runt och förklarade produktionsfilosofin och de förutsättningar som de arbetar under. Bl a visade han oss döende vinrankor i en närliggande vingård och menade på att eftersom de inte längre får använda vissa antisvampmedel inom EU (pga arbetsmiljöskäl) så kommer hela vingårdar inom fem år att vara döda.

Det behöver väl antagligen inte påpekas att anläggningen och produktionsfilosofin skilde sig avsevärt från den man använde hos Quinta do Carmo.

Sedan gick vi över till provningen där Luis öppnade faderns tre viner plus ett av hans egna. Och alla var goda. Punkt. Även basvinerna (ett från Quinta do Mouro och ett från Alento) var goda från starten och utvecklades dessutom hela tiden i glaset medan toppvinerna, med Quinta do Mouro 2005 (årgång 2004 har nr 80504 på bolaget) i spetsen, var av en helt annan kaliber.

Vi lovade Luis att inte skriva ut priserna men vi handlade mer än vad som från början planerades…

Sitter på hotellrummet och skriver detta medan Anci gnäller på mig att hoppa in i duschen eftersom Luis bokade in oss på en restaurang, Luar de Janeiro, klockan 19:30 så det är bäst att jag sammanfattar.

Detta har varit en fantastisk dag med två mycket minnesvärda vingårdsbesök. Ett tack till både Kalle Bengtsson på Nigab och till Anders Callmer på Portucastas. Nu hoppas jag att vi kan få en god, traditionell middag med ett gott vin.