Portugal 2010

I kväll har vår tro på den franska kok- och serveringskonsten återupprättats.

Vi fick bord på restaurangen Version Orginale, en liten mysig modern restaurang mellan Porte Mars och Hotel De Ville (stadshuset?). Tanken var att äta en bra och billig middag för att kunna vara tillbaka på hotellet tidigt för att kunna packa och förbereda morgondagens tidiga utcheckning.

Menyn var bara på franska och kyparen kunde heller inget annat språk. Nåväl, vi har ju lyckats i Portugal, hur svårt kan det vara?

Vi beställer (vad vi tror är) gåslever med portvin till förrätt.

Före förrätten kommer in får vi varsitt snapsglas med musslor med saffran, lök, äggplanta och lite annat. Det var väldigt gott.

Förrätten visar sig bestå av en blaffa gåslever på en tallrik med ett streck portvinsglace ovanför och ett streck salt och peppar nedanför. Fransk uppläggning alltså. Inget portvin. Där ser man vad lite språkförbistring kan göra.

Nåväl, det var gott (även om jag skulle velat ha något ytterligare tillbehör).

Till huvudrätt valde vi ankbröst med något okänt tillbehör (tänk på att menyn var helt på franska) och till detta valde vi en karaff med Crozes Hermitage (från Cave de Tain de Hermitage, årgång okänd).

Vinet var klart drickbart om än lite åt det lätta hållet.

Maten var grymt god! Till det perfekta ankbröstet fick vi två små vårrullar (med grönsaker i) och på sidan också strimlad Mango. Serveringen var nästan i konsnärligaste laget. Det var så att man funderade på att fotografera tallriken men jag lyckades behärska mig.

Efter att ha avslutat huvudrätten (Anci lämnade en del…) och vinet beställde vi in varsin espresso och jag lyckades efter en viss språkförbistring beställa en Cognac-

Cognacen kom in i samma typ av kupor som Portugiserna alltid använde för lagrad Bagaceira men här var det nog ‘bara’ en fyra. Lite vätska som skvalpade runt på botten av glaset alltså. Nu är vi tillbaka i den civiliserade delen av världen där man använder mätglas…

Kaffet kom in i koppar som enligt Anci var mycket läckra men som enligt mig var klart överdesignade. Även denna gång lyckades jag motstå driften att fotografera inne på restaurangen så jag får försöka beskriva dem istället: Det fanns alltså inget öra att hålla i utan istället hade man dragit ut själva koppen snett uppåt på en sida för att man skulle ha något att hålla i.

Nåväl, kaffet var helt perfekt. Det levererades till bordet utan socker vid sidan om men för min del behövdes det heller inte.

Efter att ha trasslat ett tag med kortbetalningen betalade vi kontant och lämnade den fortfarande vid 20:45 nästan tomma restaurangen.

Nu är vi tillbaka på hotellet där vi börjat packa för resan hemmåt imorgon. Men innan vi vänder nosen norrut ska vi besöka Champagnetillverkaren Tarlant (www.tarlant.com).

Då vår (via Internet) utvalda restaurang visade sig vara stängd på måndagar irrade vi rätt planlöst omkring i området mellan katedralen och stationen. Vi kollade ett antal restauranger innan vi i princip gav upp när vi hittade ett Brasserie där en av kyparna talade halvknackig engelska och därmed klarade att översätta menyn åt oss.

Anci beställde ankbröst med stekta päron och jag tog en biff på en bädd av svamp. Till detta valdes den enda Cote du Rhone Villages som fans på vinlistan (av 10 rödviner var 7 Bordeaux). Vi hade inte några som helst positiva förväntningar men kände att vi behövde något att äta och eftersom vi inte kunde hitta någon Pizzeria så fick det bli det här.

Maten var faktiskt riktigt god! Vinet var den typ av ganska tunt Grenache-baserat Rhone-vin som vi sällan får till Sverige men passade hyfsat till båda maträtterna.

Eftersom vi valt en liten meny där desserten ingick valde Anci en Chokladfondant och jag valde en Cheesecake. Till det valde jag ett glas tioårig Tawny Port.

Detta var också riktigt, riktigt gott! Chokladfondanten var precis så bra som man ska kunna förvänta sig och ostkakan var också delikat. Tawnyn (som visade sig vara en Ramos Pinto) fick åtminstone mig att längta tillbaka till Portugal.

Efter desserten (och efter att vi betalt) väntade vi en stund på kaffet innan vi lite stillsamt undrade var det tagit vägen. Det visade sig att kyparen tagit miste och burit vårt kaffe till grannbordet. Jag gissar att de tyckte att det var en fin gest att få kaffe on the house…

Denna (efter våra numera rätt höga krav) modesta middag gick på 75€. Det märks att vi inte är i Portugal längre…

Efter att ha lämnat restaurangen gick vi tillbaka mot hotellet. Jag hade bara en Tshirt trots att det officiellt är vinter. Fransmän…

För att göra en lång historia kort: Denna middag på Quinta de la Rosa är betydligt bättre än den förra. Vi har denna gång ett eget bord för två på den övre terassen (förra middagen serverades tydligen på Mr and Mrs Tim Bergqvists privata (nedre) terass får vi veta senare på kvällen, mer om det nedan).

Vitvinet och soppan är detsamma som då och lika gott.

Dagens huvudrätt skulle vara Bacalao men då jag vet Ancis aversion mot lutfisk lyckades jag utverka att kockan tillagade lamm åt henne istället medan jag skulle äta Bacalao. Just att jag vill ha lutfisken betonades flera gånger men trots det fick jag också Lamm. Lite surt men viss språkförbistring får man väl räkna med…

Nåväl, lammet var gott och tillbehören (potatis och ärtor) höll i princip samma klass som hos Ponte Romana dagen före. Det som tyvärr saknades var en hyfsad sås.

Vi hade valt att välja ett rödvin från gårdens lista istället för den ganska klena version (också från gården) som normalt ingår. Passagem Reserva 2007 är från familjen Bergqvists för ett par år sedan inköpta Quinta, Quinta das Bandeiras, uppe i douro Superior (rakt över Douro från Quinta do Vale Meao). Det var väldigt bra och vi ångrade lite att vi inte köpt detta vin men nu var det för sent.

Vi var försiktiga med vinintaget, av det vita vinet tog vi bara ett glas och det fanns en hel del Ruby Port i glasen när vi lämnade bordet ca 21:00.

När vi går tillbaka till rummet hör jag att det är livat i Lagares-rummet och går dit och tittar och mycket riktigt är det 7-8 infödingar av båda könen som fottrampar dagens skörd av druvor som faktiskt är från just Quinta das Bandeiras.

Mr Tim Bergqvist, den 79-årige patriarken i familjen är också där och vi börjar samtala om ditten och datten. Detta samtal slutar 23.30 (då Anci påpekar att vi ska åka 06:00) i Mr and Mrs Bergqvists “home away from home”, dvs deras privata våning på Quintan där jag och Anci sitter och smuttar på 1995 LBV Port (det var gott!) i varsitt hörn av ett inte så stort men mycket pampigt och häftigt rum i deras fascinerande lägenhet. Under denna tidsrymd har Mr Tim (det är svårt att bara kalla honom Tim) bland annat:

* Berättat sin familjehistoria i Portugal. Denna börjar med att Eric Bergqvist från Norrköping headhuntas av ett Engelskt kongomerat för att få ordning på deras Portugisiska massaverksamhet, vilken han senare köper. När han sedan gifter sig med Mr Tims farmor kommer Quinta de la Rosa in i familjen.

* Berättat historien om hur Quintan har utvecklats från en tillverkare av Portvin åt Sandeman till dagens verksamhet som producerar ca 325000 flaskor per år av huvudsakligen röda bordsviner.

* Berättat de olika historier som finns bakom de i vissa fall gamla faten i portvinskällaren och också (vilket var mycket upplysande) berättat hur de sköts och vilka risker detta arbete kan innebära.

* Visat oss faten där de sparat undan portvin från de sex barnbarnens födelseår för framtida bruk. Han har också beklagat att de inte har något portvin kvar från hans eget födelseår, 1931 (tydligen ett mycket bra portvinsår), då hans far under trettiotalets depression tvingades sälja allt portvin billigt för att rädda quintan.

Ett mycket fascinerande par, Mr & Mrs Bergqvist. Vi hoppas att få träffa dem igen.

Nu är bilen packad till 95% och glädjande nog verkar det finnas plats för ett antal lådor med skumpa också.

Om 30 minuter ska vi äta vår sista middag i Portugal för denna gång. Det blir faktiskt Bacalao för mig medan Anci har valt lamm. Fegis… Vi valde ett annat rödvin än det ganska bleka som annars serveras och får återkomma med recensioner.

Det är ca 1,5 kilometer till kvällens restaurang, Ponte Romana, så vi tar en promenad och anländer på utsatt tid (19.30) och är som vanligt först.

Sätter oss ned vid det tilldelade bordet och börjar nagelfara meny och vinlista. Det finns mycket gott på menyn men då vi börjar beställa visar det sig att av sju kötträtter på menyn är för närvarande bara två möjliga att beställa… Tydligen får de in leveranser på söndagar och nu är det fredag…

Nåväl, vi beställer in kalv med senapssås och går sedan över till vinlistan. Efter lite diskussioner (inklusive viss språkförbistring) med kyparen och sommelieren (som inte talar engelska) blir valet Evel Grande Eschola 2003.

Vinet dekanteras vid bordet, nya (bättre) vinglas anländer och vi får ett förstärkt Moscatel-vin som apertif. Moscatel-vinet är väldigt gott.

Maten kommer in och nu förstår vi det rykte denna restaurang har. Köttet är perfekt stekt, potatisen utsökt, ärtorna (som vanligt i detta land) jättegoda och senapssåsen (som inte lät som något vinvänligt val) såpass god så att Anci direkt bestämmer sig för att börja experimentera med senapsåser när vi kommer hem.

Vinet, som visar sig vara av årgång 2004, är jättegott. Vi har hemma vid upprepade tillfällen druckit årgång 2000 och det är bara att konstatera att stilen inte förändrats. Vinet görs rakt över floden från Pinhao och vi bestämmer oss för att förära Real Compania Velha med ett besök under lördagen…

Nöjda och glada diskuterar vi desserten med kyparen och valet blir den lilla ostbrickan med en 10-årig Tawny Port till. Vi ville egentligen ha en 20-åring men den var tyvärr slut.

Osten på ostbrickan är (som vanligt här uppe) Serra de Estrella och den är (som vanligt) utsökt. Min ost tar (som vanligt) slut först och jag börjar (som vanligt) stjäla små bitar av Ancis ost vilket (som vanligt) slutar med att hon ställer osttallriken i knät… Tawnyn (från Fonseca) är helt OK men inte mycket mer.

Vi beställer sedan in varsin espresso och jag beställer in en bra lagrad Bagaceira. Anci vill inte ha någon Bagaceira (efter vinet plus ett par glas förstärkta viner) men se det går inte kyparen (som nu tinat upp betydligt) med på utan en liten cognacskupa dyker (med ett skratt) upp framför henne också. De använder alltid cognacskupor när de serverar lagrad Bagaceira här nere.

Bagaceiran är 40 år gammal och helt delikat och kaffet är som vanligt jättegott. När jag druckit upp mitt kaffe frågar jag kyparen (som vi nu är väldigt bundis med) om jag kan få lite enkel Bagaceira i den nu tomma koppen för att suga upp de goda smakerna. Jag måttar ett par millimeter mellan tumme och pekfinger men han fyller min kopp upp till kanten med riktig Bagaceira. När jag skriver “riktig” menar jag alltså inte den ekfatslagrade mjuka varianten utan “the real thing”…

Anci har under tiden hamnat i en diskussion med kyparen om de fina espressokopparna och var de möjligen kan inhandlas vilket slutar med att hon får en kopp med fat att ta med hem…

Nu ska vi då betala men detta tar ca 40 minuter eftersom det slutar med att vi köper en flaska gammal lagrad Bagaceira och en flaska förstärkt Moscatel och kyparen måste ringa till ägaren, som just ikväll är ledig, för att få veta priset. Det visar sig att sommelieren ikväll vikarierar i köket då ägaren normalt sett ansvarar för den delen. De har bra vikarier här nere…

Nåväl, tiden det tar för kyparen att få tag på ägaren tillbringar vi stående vid den korta bardisken där sommelieren/kockvikarien låter oss testa ett par av husets övriga Bagaceiras. De har sorter som vi aldrig sett på någon butikshylla men tyvärr går de tydligen inte att köpa någonstans i närheten.

Vi tillåts till slut betala och konstigt nog är vissa poster inte med på den iofs inte jättelågan notan…

Vi vandrar nöjda och glada tillbaka efter den smala, kurviga och nu väldigt mörka vägen mot Quinta de La Rosa. Anci, som var ganska negativ till Pinhao med omgivningar när vi kom i onsdags, är nu betydligt positivare…

Livet är gott att leva.

Eftersom vi inte är utrustade med några reflexer håller jag kameran i handen för att kunna skicka iväg en blixt om någon bil närmar sig då vi med en mur på ena sidan och ett stup på den andra sidan inte har någonstans att ta vägen. Konstigt nog känns detta just då som ett mindre problem…

Nu klarar vi oss hem helskinnade och väl inne på Quintan möter vi de första svenskar vi träffat sedan vi kommit ned till Portugal. Fyra grabbar (40+?) på vinresa i Portugal som sitter på terassen och dricker öl och billig flygplanswhisky. Naturligtvis slår vi oss ned, får en whisky (Anci tackar nej och det gjorde hon rätt i) och börjar jämföra erfarenheter. De har bl a, precis som vi, besökt Luis Pato och Quinta do Mouro men då vi jämför våra erfarenheter verkar vi inte vara överens om mycket. De har också försökt komma in hos Niepoort men misslyckats och när vi berättar några av våra erfarenheter från Niepoort känns misstroendet direkt. När vi sedan berättar vad Luis Louro och Luis Pato berättat om Mark Squires och en av killarna säger “det väljer jag att inte tro på” så är det dags att gå till sängs.

Engelsmän och tyskar är bra trevliga ändå…

Sitter på terassen och bloggar samtidigt som jag äter en normal hotellfrukost med frallor, yoghurt & flingor, kaffe osv. Det enda som skiljer sig från det normala är att ostskivorna är 5 mm tjocka och att det står en skål med nyplockade druvor på buffebordet. Plus naturligtvis att allt smakar godare än vanligt…

Temperaturen är 17-18 grader och det är lite molnigt men med tanke på att de två senaste dagarna varit klart varmare än normalt (enligt infödingarna) så lär det bli varmare…

Vi ska snart ge oss ut lite innan vi ska vara hos Niepoort klockan 12. Anci gruvar lite då hon inte gillar vägarna här uppe i Douro. Smalt, brant och kurvigt är bara förnamnet… Hon har börjat lobba för att det finns fina tåg- och båtturer efter floden…

Idag åt vi middag på gården där vi bor och det blev en särpräglad upplevelse. Middagen intogs på terassen, övervuxen med vinrankor och med utsikt över Douro (så länge det var ljust), vid ett långbord. Varmt och skönt, just nu (22:50 lokal tid) är det ca +19 och en skön bris.

Sällskapet bestod av oss två svenskar, två par från Nya Zeeland, ett par från Kanada och ett par från England. Till detta ska då adderas värdinnan, gammelmor Bergqvist, en klassisk engelska i sina bästa år, +70 någonstans. Naturligtvis fick man en känsla av att blivit förflyttad till en engelsk middag i kolonierna.

Maten var bra men inget speciellt. Till förrätt fick vi en god soppa som en av de Nya Zeelänska damerna hävdade var löksoppa men Anci tror mer på att det var potatissoppa. Jag litar som vanligt på Anci… Till detta serverades ett glas (ett glas! ) av gårdens billigaste vita vin. faktiskt riktigt gott med bra syra och god frukt.

Huvudrätten var lax med något gojs till (jag vet inte riktigt vad, vi var så upptagna med att upprätthålla konversationen på engelska och maträtterna presenterades inte heller. PS: Anci hävdar att det var bönskidor och rotsaksröra DS.) och till detta serverades ett glas (ett glas! ) av gårdens billigaste röda vin (som inte var någon höjdare).

Efterrätten var god och lite spännande, gjord på någon konstig äppelsort och på något konstigt sätt som Anglofilerna försökte beskriva en god stund. Jag begrep i alla fall inte, får kolla med Anci imorgon (hon sover redan, har haft en tung dag idag).

Till kaffet kom i alla fall portvinet in och här, lo and behold, lämnades flaskan på bordet. Tyvärr var det bara en Ruby Port men ned gick den i alla fall. Vid detta laget flöt konversationen obehindrat (nåja…) och många ämnen avhandlades, t ex norska vägar, situationen i Nord-Irland och Irak, namnsättning på städer i den nya världen, fördelar och nackdelar med GPS, den portugisiska revolutionens påverkan på norra och södra Portugal och riskerna med att fotvandra i Douro. Detta är blott några exempel på vad som avhandlades under två timmar.

Plötsligt reser sig de flesta upp och lämnar bordet. Då ska det in och trampas druvor. Fyra personer i middagssällskapet byter om och hoppar i granitkaret (Lagares) och börjar glada i hågen trampa tillsammans med infödingarna. Jag har sagt att jag om jag får chansen så ska jag prova men denna gång fegade jag tyvärr ur… Det kommer alltid en annan dag…

Hoppas att jag kan få upp några foton på detta imorgon. Just nu orkar jag inte.

Sammanfattningsvis var det en småtrevlig middag, framför allt beroende av sällskapet, men kvaliteten på mat och viner motsvarar enligt vår mening inte priset på 25€ per person så imorgon blir det nog någon restaurang i Pinhao. Vi hoppas på Porta Romana.

Idag blev det stekt Kalvkött med Portvinssås och till detta en grönsallad med stekta champinjoner. Vi trixade inte så mycket denna gång eftersom vi ska packa och åka tidigt imorgon (onsdag).

Vinet blev ett Evel 2007 för 3€. (Storebror Evel Grande Eschola 2000 har vi druckit hemma vid flera tillfällen). Dugligt matvin men inget speciellt.

Efter att i diskat undan tog vi en sista tur ned till Ribeira där vi tog varsin espresso (god som vanligt) och varsitt glas 20-årig Tawny Port (som troligen varit öppen lite för länge då den var oväntat smaklös). Efter att ha njutit av folklivet, vyerna och vädret (+19 sent på kvällen) gick vi för sista gången hem till lägenheten…