Portugal 2010

Även dagens middag lagades i lägenheten. Det är skönt att kunna slappna av och slippa bry sig om att söka hyfsade restauranger. När vi kommer upp till Dourodalen och även till Champagne blir det till att äta på restaurang igen.

Dagen middag bestod av Portvinsbrässerad Kalkon med sallad och (återigen) getostgratinerad broccoli. Det är bara att (återigen) fastställa den urgamla sanningen att om du har bra kvalitet på råvarorna smakar den enklaste rätt fantastiskt. Grönsakerna här nere har en smakrikedom som tyvärr inte är möjlig att få på det som går att få tag i hemma.

Till detta drack vi Lavratores de Feitoria Gadiva Tinto 2007, ett Douro-vin från ett samarbetsprojekt mellan 16 Quintor (vingårdar) i Dourodalen. Viner från denna producent finns ännu inte i Sverige men omnämns alltid så snart någon gör en sammanställning av de bästa odlarna i Douro. Detta vin var klart fruktigare än gårdagens Vale do Raposa 2007 och passade perfekt till kalkonen men å andra sidan klingade det av i glaset betydligt tidigare. För 4€ var det dock (enligt vår måttstock) ett fynd.

Till dessert åt vi getost (en god portugisisk ost vars namn inte gick att utläsa från prislappen), Mango och Melon. Samma som ovan gäller även här. Jag äter varken Mango eller Melon hemma men här är det inga problem…

Efter att vi till det sista av vinet njutit av den show som de lokala vildkatterna bjöd på och vi (jag) sedan diskat undan gick vi ned till Ribera (det världsarvsskyddade området vid floden) för att fotografera och ta en espresso (& möjligen en Bagaceira).

När vi satt på det lilla kafeet vid ett litet torg med utsikt över Douro-floden med en god ekfatslagrad Bagaceira (Portugisisk Grappa) i glaset fick jag nästan lite Venedig-vibbar i kroppen. Utsikten över den mörka floden med Vila Nova de Gaja och potvinshusens reklam på andra sidan, utsikten över Dom Luis I-bron, folklivet och en dragspelare som spelade gamla italienska schlagers (det finns kanske inga gamla kända Portugisiska schlagers?) gjorde att livet kändes väldigt lätt att leva…

Kan lägga till att när jag betalade för två (som vanligt goda) espresso och tre Bagaceiras (jag var törstigare än Anci) kostade detta 13€. Jag beklagade mig för Anci vad dyrt det var men hon höll av någon anledning inte med…

Ikväll lagade Anci middag i lägenheten. Det blev kalv med gräddsås, sallad och getostgartinerad broccoli. Till detta drack vi en Vale do Raposa Tinto 2007 (Reserva 2007-an finns på bolaget för ca 180 kr, om jag inte minns fel).

Denna enkla men delikata måltid intogs på terassen med utsikt över katedralen och med ackompanjemang av dels Aaron Burton (på datorn) och dels trafikbruset på Avenida de D Afonso Henriques nedanför terassen. Vinet (som kostade 4€) växte i glaset och vi kommer definitivt att testa storebror när vi kommer hem.

Till dessert provade vi en färdigköpt Salame (se middagsreferatet från Time Out i Evora måndag 20/9). Den var klart godkänd och minst en förpackning lär följa med hem.

Igår lördag strosade vi runt i Porto och Vila Nova de Gaja för att få en känsla av staden (städerna). Vi handlade på Pingo Doce där Anci bl a köpte färska räkor (0.5 kg för 4€) och lokala ostar.

Väl “hemma” igen dukade vi upp på terassen och öppnade den Charles Heidsieck NV (Champagne) som vi köpte i Lübeck. Inget fel på den, inget fel alls. Smaken på de lokala räkorna var mycket bra men de var så svårskalade så inte ens Anci orkade äta så många. Ostarna var dock goda och lättätna…

Efter att ha vilat och förberett oss tog vi en taxi till Barao de Fladgate, restaurangen som vi bokat för Ancis 50-årsmiddag och som ligger inom Taylors stora Portvinskomplex på Vila Nova de Gaja-sidan av Duoro-floden. Orsaken till att vi tar taxt är höjdskillnadena på båda sidor av floden.

Ett tecken på trafiksituationen i Porto är att vi efter fem minuter har tagit oss ca 500 meter från Järnvägsstationen (där vi klev in i taxin). Flera gånger under dessa fem minuter kör en vuxen man förbi oss, ibland på bakljulet, på en Kawasaki KX60, en liten 60 cc motocrosscykel med 15 hk som Joakim körde när han var 9 år och växte ur när han var 10… Taxichaffissen bara skrattar…

Väl framme på den fina restaurangen tilldelas vi ett bord och beställer in förrätten: Foie Gras (Gåslever) med en Chatney på exotisk frukt och till det ett glas Taylors 20 years old Tawny Port. Portvinet matchade gåslevern perfekt så länge man inte överdoserade Chatneyn. En klart god och intressant förrätt och en bra start…

Till huvudrätt valde vi båda, efter en lång diskussion med vår kypare, Bacon-inlindad Tournedos med portvinssås. En för denna resa ganska konventionell rätt.

Vinet tog som vanligt en del tid. Kyparen försvann ned i källarna för att kontrollera årgången på Churchill 2007 (som det stod i listan) men kom istället tillbaka med Quinta do Leda 2005. För er vinnördar kan jag berätta att det är från denna egendom i övre Douro (Douro Superior) som huvuddelen av druvorna till Barca Velha numera hämtas. Vinvalet accepterades och det dekanterades vid bordet innan förrätten kom in.

Tournedosen var perfekt tillagad och portvinssåsen var, som kyparen försäkrat, klart minnesvärd.

Vinet var det heller inget fel på (dagens understatement)… Smakade som ett torrt portvin och slutade aldrig att utvecklas i glasen. Det klart bästa vinet vi (hittills) druckit under denna resa. Jag skulle inte gråta om vi lyckades få med oss en flaska hem…

Efter att vi avslutat huvudrätten hade vi mycket vin kvar och hovmästaren föreslog då att vi skulle ta med oss glasen ut på terassen vilket vi gjorde. Utsikten var magisk över floden och bron (Ponte Luis I). Vi kom i samtal med ett par engelska gentlemen i vår ålder och när de fick höra att vi var från sverige kom de naturligtvis in på det som alla verkar vilja diskutera med oss svenskar, nämligen Stieg Larssons böcker. Detta är ett större internationellt fenomen än vi kanske förstår. Bl a hävdade de att den brittiska turismen till Sverige hade ökat kraftigt nu på slutet. Jaha, pga de billiga flygen antog jag då. Nej, inte alls utan pga “The girl with the Dragon Tattoo”… Även de hade synpunkter på fejden mellan släktingarna och exsambon (vars namn jag glömt men inte orkar söka på) och var lite oroliga över hur Hollywood skulle lyckas massakrera boken…

OK, över till desserten. Anci tog glass pga utrymmesbrist (hon började bli mätt) medan jag beställde in en hasselnötscheescake på portugisiska ostar. Till detta rekommenderade kyparen (som såg ut som Terry Jones i Monty Python och hade ungefär samma typ av humor som han inte gjorde något för att dölja) varsitt glas Taylors 40 years old Tawny Port.

För en gångs skull lyckades jag beställa in en dessert som var godare än Ancis… Jag klarar nog inte att beskriva smaken men ni får tro mig när jag säger att det var gott. Portvinet gick inte heller av för hackor…

Efter detta beställdes varsin espresso och jag fick in ett smakprov på en Bagaceira Velha (ekfatslagrad Portugisisk grappa) som jag accepterde varefter han på fri hand hällde upp något som för oss liknade en tolva… Anci tackade för en gång skull tack till något till kaffet men se det kunde hon glömma. Hon fick också en tolva “on the house”… Jag kan tillägga att jag i en vinbutik i Evora såg denna Bagaceira till salu för ett tresiffrigt belopp i euro…

Att Bagaceiran var god och dracks upp till sista droppen behöver kanske inte påpekas.

I detta läge satt vi och sög på Bagaceiran i en restaurang som började tömmas. Vi kom bland de första och var kvar bland de sista.

Som restaurantupplevelse är detta det bästa vi upplevt. Allt var som det skulle vara. Betjäningen var snabb, korrekt och felfri utan att för den skull vara snobbigt stel. De rekommendationer vi fick visade sig stämma fullt ut. Alla rätter var vällagade med goda råvaror. Det enda smolket i bägaren var ett sälskap vid ett bord längre bort (vi utgick från att det var tyskar eller möjligen engelsmän) som uppenbarligen trodde att de var i en bayersk ölstuga plus ett större sällskap längst bort i lokalen där ett gäng barn, som sprang runt och lekte, ingick. Hovmästaren sände långa blickar efter båda sällskapen och var nog heller inte helt nöjd…

Priset för denna upplevelse blev iofs avsevärd men betydligt mindre än vad vi räknat med då kyparen tog bort ett par poster från den slutliga notan. Vi dricksade bra denna gång…

Efter att kyparn beställt en taxi åt oss och diskuterat diverse mat- och vinrelaterade frågor med oss (det var som sagt mycket lugnare på slutet) åkte vi hem.

Ett mått på trafikintensiteten i denna stad är att det fortfarande vid midnatt en lördag kväll var smått kaotiskt att ta sig den relativt korta biten till vår lägenhet…

Nu (13:00 söndag) ska vi ta tunnelbanan till Vila Nova de Gaja för att prova Portvin…

Det blir mycket fläskkött för oss här nere…

Vi lämnade Evora idag och åkte mot första etappmålet Mealhada, “The capital of Leitao”. Leitao är helstekt spädgris och hela Mealhada verkar leva på denna rätt då hela genomfartsleden är en obruten räcka av stora och små restauranger specialiserade på just detta. den heter tom “Restaurangavenyn” (fast då på Portugisiska naturligtvis). Alla i Portugal verkar känna till detta med Mealhada och Leitao då så snart vi nämnt att vi skulle till denna ort fått responsen “jaha, ni ska äta Leitao”…

Vi valde en restaurang i högen, gick in och beställde Leitao med en halvflaska (billig) Espumante (som Anci i princip tömde ensam eftersom jag körde).

Fick in spädgrisen tillsammans med french fries (tunt skivad friterad potatis) och apelsinskivor. Anci tyckte det var riktigt gott men för min del har jag ingen längtan att äta det igen. Om vi nu ska äta det ingen ska jag försöka säkerställa att vi hamnar på en högklassig sylta då vi denna gång bara högg en i mängden.

Vi fick senare (av Susanna hos Luis Pato, se ovan) höra att vi skulle äta apelsinskivorna tillsammans med spädgrisen för att få ut det bästa av Espumanten men det var så dags då…

Det här börjar bli lite problematiskt då vi känner att vi hamnat i ett svårt läge: Vad gör man när den vedertagna skalan inte räcker till?

Ska också försöka korta ned berättelsen (även om det just idag är svårt)…

Luis Louro på Quinta do Mouro rekommenderade oss en middag på Luao de Janeiro och reserverade också bord åt oss.

Vi kom till restaurangen på utsatt tid och beställde (efter att kyparen översatt den portugisiska menyn). Anci tog Griskind på Porco Preto, jag tog Killing och till det en pava Esporao Reserva 2007.

Efter detta högg vi in på de smårätter som redan fanns på bordet. Det var i princip samma rätter som vi fick vid gårdagens middag på O Fialho, plus en helt magisk melon, men allt smakade så mycket bättre. Skinkan på Porco Preto doftade och smakade ljuvligt, Oliverna smakade mint, osten var perfekt mogen (lite rinnig) och melonen var, som sagt, fantastisk (även för mig som normalt sett inte äter melon).

Efter detta serveras huvudrätten. Fantastiskt gott i båda fallen. Det var som att man rullade av köttet från benet, det påminde i konsistensen om kokt fläsklägg (som är gott) men detta var ojämförligt godare. Färgen på Griskinden påminde mer om nötkött än om fläsk.

Det rustika vinet matchade maten perfekt. Jag hade föreslagit ett par andra viner men dessa godkändes absolut inte av kyparen (som var väldigt lik skådisen John Turturro) och naturligtvis hade han helt rätt.

(Efter att vi smakat på vinet upptäckte vi att de hade en 1994 Casa Ferrerinha Reserva Especial (Barca Velhas andravin) för ca 55€ och hade vi bara sett detta innan han öppnat vår flaska så hade detta blivit vårt val (som kyparen faktiskt skulle godkänt). Plånboken är nöjd men vi är lite besvikna…)

Till dessert valde Anci en chokladmousse och jag valde en traditionell efterrätt på äggula, socker, rostade mandlar och kanel. Till detta rekommenderades ett glas Quinta do Vallado 10 years old Tawny Port.

Min dessert var helt fantastisk. Skulle jag helt utan andra jämförelser betygsätta den på en tiogradig skala fick den åtminstone 9,5, troligen 10.

“Problemet” är bara att Ancis chokladmousse var flera betygsteg bättre. Helt utomjordisk. Jessicas och Rogers varianter är tyvärr degraderade till en avlägsen andraplats. Vi försökte via kyparen ta reda på hur den gjorts men utan framgång. “Chocolate, sugar and eggs, thats it”.

Efter detta tog vi in varsin espresso & Bagaceira (Anci valde en Velha, ekfatslagrad, mdan jag fick in husets egen blanka) och bara njöt.

Nu kommer et in ett sällskap på nio personer som ockuperar bordet bredvid. De talar amerikansk engelska (även om vi hör att ett par av dem är portugiser) och börjar beställa in viner, både vitt och rött. Bl a beställer de in Malhadinha Nova 2007 (som var ett av de viner jag föreslagit för kyparen), vilket vi inte kunde låta bli att kommentera som ett bra val. Detta verifierades efter att de smakat och en kortare diskussion om denna gård, som portugiserna kände till, tog vid.

Tio minuter senare, medan vi fortfarande sög på Bagaceiran, tog de in en flaska Quinta do Mouro 2005 (förstavinet från den gård som vi på eftermiddagen besökt) vilket Anci då också kommenterade varpå en ny trivsam diskussion uppstod.

Vi betalade (alls inte gratis, men värt varenda cent) och var på väg ut från restaurangen då en av amerikanerna från bordet bredvid stannade oss och frågade om vi var tyskar. (Alla tar oss/mig för tyskar. Jag ser fram mot att inom kort bli typecastad som SS-officer i någon större Hollywood-produktion). Naturligtvis svarade vi stolt att vi tillhörde ärans och hjältarnas folk. Det visade sig att amerikanerna var “from a winecompany in California called E&J Gallo. Oh, you have heard of us?” Portugiserna var far och son (ägarna) från en av de större lokala korkproducenterna och det var alltså en ren affärsmiddag. Vi surrade om i stort sett ingenting ett tag, skakade hand och vi lämnade nöjda restaurangen.

Jag har faktisk försökt hålla ned denna berättelse så gott det går och också utelämnat vissa saker (som t ex den äldre gentlemannen från Chicago som kommer fram till vårt bord och handhälsar bara för att vi var på samma restaurant kvällen innan och som har starka åsikter om fejden mellan Stieg Larssons släkt och fd sambo) men det vill sig inte riktigt…

Idag skulle vi äta middag på en restaurang som vi fått tips om via en person som ägde en vinshop (se nedan) och som också har topprecensioner på tripadvisor.com. Vi kom till restaurangen 18:57 och då den enligt anslaget utanför skulle öppna 19.00 knackar vi på. Vi får då svaret av ägaren att de öppnar 20:00 och att alla restauranger i Portugal gör så (“det fattar ni väl, okunniga barbarer!”).

OK, det finns fler restauranger i Evora. Vi går till en annan närbelägen sylta med gott renomme och fina rekommendationer. Den ska också enligt anslaget öppna 19:00 men ägaren satt inne i sin tomma restaurang och läste en dagstidning och verkade allmänt ointresserad så vi drog vidare.

Tredje valet var en i Evora mycket känd gammal restaurang vid namn O Fialho (http://restaurantefialho.com). Vi kom dit 19:10 och fick på förfrågan svaret att de öppnade om 15 minuter. Okay, alltså 19.25. Skumma öppettider de har…

Som de ordningssamma svenskar vi nu är kom vi tillbaka 16 minuter senare och blev insläppta i restaurangen och tilldelade ett bord där skinkan (från den lokala svarta grisen), osten och allt annat redan finns på plats. Inte illa. Och inte smakade det illa heller.

Vi beställer varsin biff med kockens specialsås och french fries.

När vinet ska beställas får jag frågan om jag vill ha ett mycket bra eller excellent vin och jag svarar då att jag åtminstone vill ha ett mycket bra vin. Då får jag två förslag där det billigaste kostar 95€… Smått stukad tvingas jag be honom dra ned ambitionsnivån en aning och får då ett förslag på ett vin som kostar 22€. Snobb-jävel. Den kyparen får stillsamt försvinna och vi väntar in den andre kyparen som på förfrågan föreslår ett vin som heter Cavalo Maluco 2006 för 42€, enligt uppgift ett Alentejo-vin från en ganska ny gård. Detta accepterar vi och blir inte besvikna. Vinet har allt vi vill ha i ett Portugisiskt rödvin av hög kvalitet.

Eftersom detta är en fiiin restaurang så ställer kyparen bort vår flaska när han dekanterat och serverat så när han försvinner snyger jag åt mig flaskan och kontrollerar om det står något intressant. Och det gör det. Det allra intressantaste är att vinet inte är från Alentejo utan från Setubal, en petitess naturligtvis men ändå något som jag förväntar mig att de ska kunna hålla reda på. Det näst intressantaste är att namnet betyder “Crazy Horse” och är hämtat från indianhövdingen med samma namn. Om druvsammansättningen sägs ingenting.

Maten är som väntat jättegod. Tyvärr är det också allt. Den är god.

Under tiden vi suger på det utsökta rödvinet beställer vi in varsin dessert och det blir för Anci en traditionell rätt på äggulor, valnötter och socker och för mig en likaledes traditionell rätt på äggulor, kanel och socker. (Varför desserter i vinodlande områden ofta görs på äggulor kan ni googla). Till det väljer vi ett förstärkt vin från Alentejo, Mouchao Licoroso 2007, gjort på 100% Alicante Bouchet.

Jättegott. Vinet matchar (anser jag) min rätt bättre än Ancis då det i kombination med kanelen nästan ger en god glögglik känsla.

Vi lämnar restaurangen efter att betalat notan på 116€ i förvissningen om att det varit en intressant middag men att vi inte kommer tillbaka. Det går inte att peka på någon direkt orsak. Maten var bra, vinet var mer än bra, serveringen var (med något mindre undantag) bra. Det var bara inte tillräckligt intressant eller inspirerande.

Efter att vi lämnat restaurangen går vi till den restaurang vi åt på igår, Time Out. Där var det fado-afton och vi njuter av musiken i kombination med varsin espresso med vidhängande Bagaceira. När jag påpekar att vi idag bara vill ha en liten Bagaceira nickar de att de förstått och ger oss varsin åtta… Två espresso och två (för oss) rejäla Bagaceiras kostar 9.50€…

Imorgon ska vi tillbaka till Estremoz där vi på förmiddagen ska hälsa på Quinta do Carmo och på eftermiddagen besöka Quinta do Mouro.

Det är svårt det här med utland och utlänningar, inte ens tiden kan de hantera…

Vi bokade bord på Time out 19:30 (de öppnade enligt uppgift 19:00). Vi var på plats strax efter beställd tid men restaurangen var fortfarande stängd. OK, vi är i södern nu, de är inte så noga med tiderna så vi tog en promenad och testade några (goda) viner hos en lokal vinodlare med provningslokal i stan.

Vi kom tillbaka till restaurangen 19:55 ca och det var fortfarande stängt. %¤#@ degos, kan de för f##n inte klockan! Det är väl själva djävulen, ska de inte bli civiliserade snart!

Kyrkklockan ringer och Anci (som är lugnare än vad jag är) hör att den bara slår sju slag… Vi går alltså på svensk tid som är en timma före lokal tid…

Vi kommer smått slokörade in på restaurangen 19:05 (lokal tid), 25 minuter före beställd tid och får vårt bord. I vanlig ordning är vi först in i en tom restaurang, vilket iofs inte saknar sina fördelar.

Vi får först in en förrätt bestånde av smält (lokal) ost, honung och valnötter. Delikat.

Vi beställer in en huvudrätt bestående av grillad grisfile av den lokala svarta rasen (Porco Preto) med två tillbehör, dels ris med morötter och dels fritterade potatisskivor. Till detta får ägaren välja vinet och det blir ett lokalt vin från den (enligt ägaren) varmaste orten i Portugal, en ort i södra Alentejo som i somras ett par gånger uppmätte temperaturer på över 50 grader.

Ägaren ägnade ett bra tag åt att övertyga sig om att vi visste vad vi beställde eftersom detta är en väldigt fet rätt.

(Ägaren var en stor personlighet som innan restaurangen fylldes med infödingar vid niotiden diskuterade diverse saker med oss, t ex beskattningen på bilar, vin, mat och arbete i Sverige jämfört med Portugal, superhjältar i England som skär bort hjullås på felparkerade bilar, eventuella framtida karriärval (där yrkesmördare var ett alternativ eftersom han älskade att skära i saker), lagefterlevnaden i Portugal (som är dålig) avseende livet i allmänhet och trafiken i synnerhet och mycket mer. Bl a ansåg han Spanjorerna vara ett extremt laglydigt folk jämfört med Portugiserna… Allt detta naturligtvis förutom de mer normala diskussionsämnena på en restaurang typ mat & vin.)

Vinet var OK. Det uppvisade enligt min mening en karaktär som påminde om det som sägs om viner utsatta för “The Douro bake” (googla detta ni som vill) men det matchade maten på ett bra sätt. Det var inget vin jag skulle köpa med mig hem men för 14€ var det klart OK.

Maten var faan i mig sanslöst god! Efter en tugga var det bäst att luta sig tillbaka och låta eftersmaken snurra runt i munnen och återfödas ett par gånger innan man vågade sig på nästa angrepp. Enligt vårt traditionella sätt att se på fett skulle ingen av oss servera detta hemma medan allas vår Doktor Annika Dahlqvist skulle jubla. När man okulärbesiktade köttet såg det ut som rent fett men så snart du fått det i munnen så glömde du allt annat. Gudomligt är det enda ord vi kan komma på. Anci är en fetthatare av rang men detta kött bevakade hon med sitt liv.

Vi diskuterade vilka kryddor de använt för att få köttet så smakrikt men på förfrågan visade det sig att de bara använde salt… (Anci var naturligtvis på rätt spår. Goes without saying.) Köttet i sig var så smakrikt att mer än så inte behövdes.

Till detta passade riset med morotsbitar absolut bäst. Den friterade potatisen (som enligt ägaren var det vanligaste valet) var iofs jättegott men var en sämre kombination enligt vår mening.

Denna rätt kostade 9€ per person…

Efter en sådan njutning kan man bara inte lämna etablisemanget utan en dessert. På ägarens rekommendation valde vi en dessert vid namn “Salami”. Detta var alltså inte en korv utan en rätt med ingredienserna choklad, bischiotti, smör och grädde tillagad av ägarens partners mor (mao klart hemlagad och enligt ägaren aldrig lika från gång till gång). Till detta fick vi en lokal mint-liknande likör gjord på ett lokalt gräs som växer vilt kring flodstränderna.

Efterrätten var (naturligtvis) också delikat. Det enda man kan göra är att citera den store Ingemar Stenmark. “He’ gå’ int å förklar för dom som int begrip”… Det måste faktiskt upplevas. Anki har fått ingredienserna (tyvärr inte propotionerna, dessa vet bara modern) så det blir väl till att experimentera när vi kommer hem. Anci tyckte att likören funkade till desserten, personligen anser jag nog att en 15-20-årig Madeira på Malvasia skulle fungera bättre.

Efter detta måste vi bara ha en espresso och en bagaceira (den lokala grappan). Vi betäller och får in varsin Cognacskupa med åtminstone 10 cl ren sprit vardera. För att få i oss denna iofs väldigt goda bagaceira måste vi beställa in ytterligare en (delikat) espresso. Vi satt nog och drog på avecen drygt en timma.

Summan för denna middag blev 53.50€. Fyra espresso kostade enligt kvittot 3€ totalt. Jag tillkallade tom kyparen för att påpeka att de missat att addera ett par poster till notan men svaret blev att han hade kollat med ägaren och att denna nota var korrekt. I motsats till gårdagskvällens kypare fick han en (för oss) rundlig dricks…

När vi lämnade restaurangen kom ägaren efter oss ut på gatan och tackade (mig) och pussade (Anci) och hälsade oss välkomna åter. När jag påpekade att notan var väl modest blev svaret: ” You are in portugal now, my friend”.

Imorgon ska vi nog äta på en annan restaurang (pga ren nyfikenhet) men vi ska tillbaka till Time Out efteråt för att lysna på Fado plus att Anci vill ha en Mojito. Ibland är livet gott att leva.

Ikväll blir det Time Out. Ja, vi ska alltså äta på restaurangen med detta namn…