Portugal 2010

En Korkek i Alentejo.

Utsikten från högsta försvarstornet i Estremoz, Alentejo

En del av Evoras stadsmur. Denna går alltså nästan runt hela det historiska Evora.

Anci ville att jag skulle köpa skor på denna affär. Jag köpte inga…

En hel flight med ofärdiga viner färdiga för avsmakning på Quinta do Carmo i Alentejo. Vi testade några men bara det lilla var utmattande för smaklökarna…

Vår värd Luis Louro i fatkällaren på Quinta do Mouro utanför Estremoz i Alentejo

Druvor tippas av på Joao Portugal Ramos (t ex Vila Santa) anläggning utanför Estremoz i Alentejo. Jämför med hur druvorna hanterades i den tidigare posten från Vale do Mendiz i Douro-dalen.

Några reflektioner efter en dags shopping i Reims:

Skumpan är billigare här inne i Reims än vi trodde. Charles Heidsiecks standardskumpa var billigare på vinbutikerna här än på ELeclerc i Epernay.

Efter att ha levt med den portugisiska genuina vänligheten i två veckor känns den franska arrogansen desto mer. Nu är det iofs inte så att alla är arroganta hela tiden men tyvärr måste man säga att den exixterar, den berömda franska arrogansen …

Att fika eller äta lunch kostar cirka dubbelt så mycket här jämfört med i Porto.

Staden som sådan är fin och betydligt intressantare än Epernay.

Nu ska vi ut och äta middag på vår i förväg utvalda restaurang. Får se om vi får något bord. Rapport kommer senare.

Imorgon checkar vi ut för att 10:00 besöka Tarlant.

Efter detta besök riktar vi in nosen på Lübeck och vi planerar att åka via Luxemburg & Mosel och funderar också på att försöka åka via Hannover för att slippa alla vägarbeten mellan Bremen och Hamburg. Vi får se hur det blir med detta…

Så här sista dagen i Pinhao har vi varit ute och shoppat väsentliga saker (i motsats till t ex sängöverkast).

Vi har handlat ost, vin (but of course!), Vintage Port (but of course!), olivolja och några spännande syltburkar.

Osten köpte vi hos slaktaren (logiskt, eller hur?) och när vi kom in i den väldigt lilla butiken var det fem personer bakom disken och fler framför, på kundsidan. Vi står och väntar då varje kund verkar ha all tid i världen. Det väljs ut speciella bitar av en köttbit eller en fågel och någon av slaktarna styckar sedan och tar betalt.

En kvinna bakom disken ser att vi står och väntar och identifierar oss troligen genast som turister (hon trodde säkert att vi var tyskar…). Hon skär upp några skivor rökt skinka på ett fat och ger oss och hämtar sedan en tennmugg med någon dryck och visar att vi ska äta köttet och smaka drycken tillsammans. Det är ett ganska enkelt förstärkt Moscatel-vin och tillsammans med den utsökta rökta skinkan är det jättegott. Sånt händer aldrig hemma på ICA…

Portugiser är ett underbart folk…

Vi är nu tillbaka på Quintan och ska sova en stund (de senaste kvällarna har varit långa och krävande och ingen av oss, inte ens Anci, är unga längre). Sedan ska vi packa bilen och äta middag här “hemma”.

Jag hoppas att komma iväg härifrån senast halv sju imorgon bitti och räknar med att nå Orleans på kvällen för en snabb övernattning innan vi på måndagens morgon åker vidare mot Champagne. Vi räknar med att vara hemma i Sundsvall sent torsdag kväll.

Det känns verkligen tråkigt att lämna Portugal efter dessa två veckor som verkligen varit fantastiska. Vi sitter redan och funderar på olika alternativ för att åka tillbaka.

Innan vi reste räknade vi med att detta skulle bli den sista resan på ett tag och att vi istället skulle lägga pengarna på stugan i Undrom. Jo tjena…

Efter att ha lämnat Vale de Mendiz åker vi tillbaka mot Pinhao och på eget bevåg svänger jag av mot Casal de Loivos, en by på brget direkt ovanför Pinhao. Det ser ut att vara ett par hundra meter upp fågelvägen men är (om jag räknade rätt) sju kilometer bilvägen…

Anci tycker definitivt inte om vägarna här…

Vi lyckas, efter att ha tvingats fråga tre gånger, tråckla oss fram till den enda plats i byn där det enligt vår mening går att parkera, nämligen den kombinerade utsikts- och vändplatsen vid kyrkogården. (Nu verkar detta inte hindra lokalbefolkingen som glatt parkerar i de trånga gränderna ändå.) Just denna plats brukar, enligt de böcker jag har, klassas som en av de bästa utsiktsplatserna i Douro-dalen. Det är svårt att misstro detta när man ser ut över dalen…

Vi tar en kaffe och en macka i kafeet och försöker sedan köpa det lokala vinet, Casa de Casal de Loivos, på det lilla lyxhotellet i byn men eftersom de nu vill ha 25€ per flaska mot de 13€ som jag tidigare fått uppgift om så får det vara.Vi åker ned igen (Anci tycker om möjligt ännu sämre om vägen på väg ned…) och kollar om slaktaren har öppet. Det har han inte så vi åker tillbaka till Quinta de La Rosa där vi lyckas flytta vår planerade vinprovning från lördag till nu direkt på fredag eftermiddag.

Tyvärr (lyckligtvis?) är vinerna inte så intressanta. Vi får tyvärr inte smaka de viner som vinmakaren (Jorge Moeira) gör på sin egen gård i närheten, Poeira, men gårdens egna viner ger inte det intryck som vi väntat oss så vi köper inget där och då. Får se imorgon om vi ändå köper med oss en flaska Reserva 2007.

Vi gör oss sedan redo för kvällens middag på restaurangen Ponte Romana.

…upp över bergen så nu är det varmt och skönt igen,,,

Sitter och äter frukost på altanen som har en full obruten vy över Douro-floden. Lite kallt idag, ca 15 grader, men solen är på väg upp över vinbergen och snart är det nog lika hett som det varit de senaste dagarna.

Det har sina fördelar att bo på en vingård under skördetiden. Lagares-kärlen (där man fottrampar druvorna) ligger bara 15-20 meter från ingången till huset där vi bor och det doftar tidvis gott…

Den som vet vilket filmcitat jag travesterar i rubriken kan väl snobba med sina kunskaper i kommentarsdelen…

Vi har idag gått igenom Pinhao, staden som ligger 2 km från “vår” gård och som brukar räknas som centrum i det viktigaste portvinsdistriktet, Cima Corgo. Det gick ganska fort…

Vi fikade på ett cafe och gorde sedan en snabb sondering av vad själva byn har att erbjuda i vinväg. Det var inte mycket men vi hittade åtminstone en butik som sålde varor från gården Quinta Nova de Nossa Senhora do Carmo (puh!). Vi provade deras Reserva 2007 och den var delikat (& kostade 22€). Det hade också kanongod och spännande druvsylt gjord på antingen Touriga Nacional eller Tinta Cao. Vi smakade varianten på Tinta Cao och några burkar sådant följer nog med hem också.

Just idag inhandlade vi bara den sista reservan av årgång 2005 som de hade kvar. Resten tänkte vi köpa på lördag.

Imorgon ska vi hälsa på Dirk Niepoort på Quinta de Napoles (tvivlar iofs på att vi får träffa Den Store själv) och när vi berättade detta för tjejen i butiken blev svaret “Oh, then you will not come back here!”…. Den som lever får se…

Idag (tisdag) har vi turistat och också shoppat lite (som ni kanske sett nedan).

På morgonen sprintade jag över till Ferreiras Lodge i Vila Nova de Gaia och hängde på låset när de öppnade. På så sätt kunde jag inhandla ett par pavor Quinta do Leda 2007 utan att behöva trängas med bussturisterna.

Det mest intressanta med denna snabbvisit var dialogen med den unga kvinnan bakom disken hos Ferreira. Observera att de säljer hela Ferreiras lineup av bordsviner, från Barca Velha och nedåt:
“What vintage are better, 2005 or 2007?”
“No, Vintage are Port, sir.”
“Yes, I know but is there any difference between the vintages regarding Quinta do Leda?”
“Well, there ar differences in weather and warmth and so on.”
“Yes, I know that but what vintage are better for table wines?”
“I don’t know that, I’m no winemaker…”
Som sagt, lite Disneyland är det nog…

Jag har varit uppe i Torre do Clerigos, Portugals högsta kyrktorn (76 meter). Utsikten var bra. Tyvärr vägrade Anci följa med…

Vi var inne i Se (katedralen) och i det vidbyggda klostret.

Vi har, som den uppmärksamme redan vet, shoppat ett sängöverkast (“ett fynd” enligt Anci) samt ett antal pavor Bagaceira Velha (“ett fynd”, enligt mig).

Anci har (naturligtvis) shoppat lite annat också men vad är för närvarande hemligstämplat.

Vi har gått och gått runt stan. Hittade en Gelateria (glassbutik), den första vi sett i Porto och de hade dessutom goda produkter. Det blev dagens lunch…